I helgen klättrade jag! Klättring är verkligen adrenalin, särskild för någon som är lite sådär lagom höjdrädd. En vända upp blev det för mig och det gick faktiskt bra och jag tog mig hela vägen upp fastän det började luta något (alltså ganska lite) inåt uppe på slutet. Det var fantastiskt skön stämning på klätterklubben vid Telefonplan. Liten som stor klättrade, åt mellis, styrketränade eller coachade. Jag blev överlag väldigt förvånad över att det var så himla mycket kids på plats, eller snarare hela familjer. Och alla som ”var klättrare” – det vill säga, inte var där för att det var möhippa… – var stöpta i samma smidiga och muskulösa backpackerform. Kul det där. Man blir som man umgås!
The bride to be visade upp fina klättringsskills och blev trött i underarmarna. Det är en kul krävande sport, klättring. Mycket ben, mycket teknik, mycket känsla. Och så ska man helst inte vara höjdrädd, även om man säkert vänjer sig och vågar mer ju bekvämare man blir på väggen.
Det är en häftig känsla när man utmanar kroppen att testa. Adrenalinpåslag och hand/fotdarr gör att man känner att man lever. Det är dock konstigt hur annars vältränade muskler kan bli så slut på några få minuter. Den är spännande, kroppen!