Vad vi tror att vi kan prestera sätter gränserna för vad vi faktiskt presterar. Vi tillåter oss inte att prestera maximalt, för vi tror inte att vi kan. Detta bevisas då och då. Olika drömgränser i löpning och simning klaras och när det sker, följer raskt många andra efter, när någon först bevisat att det gick.
Vi har även en lägre gräns, det sämsta vi accepterar att vi presterar. Gör vi sämre ifrån oss än så tycker vi att vi är jättedåliga och självhat kan frodas. För att kunna höja det övre taket, säger Willi Railo, måste man sänka det nedre. Helt enkelt acceptera att man presterar ganska kassa resultat ibland. Om spannet mellan vad man kräver av sig själv och det bästa man kan prestera är litet, får man väldigt trångt utrymme att leva och prestera i. Typiskt dålig grej som sliter och tär. Med hög acceptans och fantastisk tro att precis allt är möjligt har man helt andra förutsättningar att maxa och nå sina mål.
Jag älskar mental träning och allt man kan uppnå med tankens kraft. Jag läste Railos ”Bäst när det gäller” i slutet av mina elittävlingsår. Jag önskar jag hade läst den tidigare och verkligen jobbat mycket med mentala bilder, för såhär med många års distans kan jag se att mina resultat i skidbackarna antagligen varit än bättre, om jag varit mindre rädd för att misslyckas.
Jag följer Fredrik ”träna tanken” Weibull på twitter och är mycket nyfiken på hans (och medförfattares) bok med samma namn. Utgivningsår 2012. Antagligen känns den mer fräsch än att hänvisa till åttiotalslitteratur.