Stora fjäll, öppna vidder, goda vänners lag och en hel lång vårvinterdag i strålande solsken, så låter drömförutsättningarna för en topptur att minnas. Så ser fjälläventyr ut på instagram och i inspirationsfilm.
Reality strikes.
Det kan också vara den där seneftermiddagen efter att liften stängt och rödkindade barn som varit i skidåkningsprioritet sitter i soffan och bråkar Netflix som blir tillfället. Himlen, magiskt ljuslila eftersom solen fortfarande står högt nog för att det ska vara ljust, lockar utanför. Stighudarna vilar i sin påse.
Det kan vara i den stunden som mamman reser sig utan ett ord, drar på sig brallor gjorda för högpulsaktivitet i fjällterräng utanpå ullunderstället, sträcker sig efter dunlager och tunn skaljacka. I ryggsäcken finns redan resterna av förmiddagens varma choklad. Nu händer det. Två veckors skidåkning i diverse Valleland och skogsbanor är en fantastisk motivator till egen topptur när liften stängt. Grunden till en annan slags drömförutsättning för ranndonné, eller med enklare ord; topptur.
Stighudar, kamera och hjälm. Vi ses om en stund! Timmen är lite för sen för stora Skutan. Närmaste backe med topp i solläge får duga. Parkeringen som tidigare var överfull är tom efter att afterskin stängt och stygmyset börjat.
Det är jag, skidorna och backen. En stund av att komma bort och känna in, bortom netflixbråk och middagslagning. Inte högalpint, inte goda vänners lag men ljuslila och värt sin vikt i att det faktiskt sker. Det lilla är det stora. Topptur är topptur, oavsett höjdmeter.
Ryggsäck på ryggen och hjälmen på släptåg. Jag fäster stighudarna och fnissar åt min fumlighet, ännu går det inte på ryggradskänsla, men det kommer.
Bindningen fixas och de sträva stighudarna fäster hårt mot underlaget. Lika fascinerande varje gång. Min färd uppåt börjar och axlarna sjunker. Först går jag rakt upp med raska dra-foten-steg men byter senare till att gå i zick-zack där branten börjar. Åre Björnen i nuet blandas med minnen av en guiddag med galet puderdjup i Whistler på bröllopsresan och jag blir som nykär. I den här backen, i min man som lagar middag i detta nu och i att turande blivit en grej jag gör. Att jag inte kan låta bli.
Brett leende. Ullunderstället andas under min ansträngning uppför. Tunn dunjacka med dragkedjan nerdragen i halsen ger kroppen perfekt temperatur. Min skaljacka matchar energin jag känner. Jag stannar för att ta in och för att föreviga stunden, jag vill att du ska vara med.
Det är inte vidder och blå himmel, men en upplevelse i liten ansträngning som blir av. Stighudar uppför för mig idag och kanske en löptur för dig i morgon.
Rörelse är det effektivaste sätt jag vet att skapa harmoni och lugn i en hjärna som går på högvarv bland uppdateringar, mail och ”han sa-jag vill-min tur -vad blir det för middag?”. Du kan vara hon som var jag som bara reser sig, tar på kläderna och får endorfinleende. Har du möjlighet till ranndonné är det bara att göra. Nu. Nyss.
Kläder för topptur:
- Ullunderställ, byxa och tröja: Bergans serie Fjellrapp. Hållbar kvalitet och hållbar tillverkning. Dubbelt bra.
- Byxa: Osatind Lady pant (jag har storlek M). En softshellbyxa som är stretchig och rejäl samtidigt. På berget och i skogen. Med inre damask som går över pjäxor, hällor för bälte, förböjda knän!
- Tunnt dunlager: Bergans Uranostind insulated Lady jacket ( jag har storlek S). Sjukt användbar, till allt!
- Skaljacka: Bergans Miendalstind Lady jacket (jag har storlek S). Den fungerar från sommar och vinter, via höst och vår. Du har sett den på min kropp en hel massa eftersom jag så gärna väljer den, mest varje aktivitet.
- Mössa: Bergans skilift beanie. Snygg och funktionell. Helt enkelt.
Bergans har valt att namnge sin serie med extremt lätta toppturs- och fjällsportsprodukter efter William Cecil Slingsby (1849-1928). Britten är en av de största legenderna inom norsk fjällsport och Slingsby-serien är produkter som utgör fundamentet för en bra upplevelse på fjället. Heldag eller simpel kvällstur, plaggen levererar i funktion och design.
Ljummen choklad inmundigas, på med hjälm. Med snabbt handlag konverterar jag om bindningarna till att hålla fast hälen, knäpper pjäxor, fattar stavar.
Eget maskineri upp ger dagens härligaste åk ner. Svepande svängar i en backe som har snö som skiftar lila av himlens kulör.
Åket tar förstås slut lite för fort i jämförelse med tiden upp. Innan det flackar ut kan jag inte låta bli. Ingen hör en småbarnsmammas lyckotjoande på vägen ner mot en, förutom en ensamt parkerad bil, öde parkering på en skidort där alla andra gått in för dagen.
Med hjärtat sjungande packar jag ihop mina grejer. Stighudar viks på mitten och rullas ihop, läggs i sin påse. Hjälmen av och mössan på, pjäxor byts mot skor vid bagageluckan. Skidor i takboxen. Hemma i lägenheten är middagen färdig när jag kliver innanför dörren igen, 45 minuter efter att jag gick.
-Hur var det?
–Bloggpostbra och härligt. ALLA borde topptura. Är det middagsdags?