Jag fick ett messengermeddelande som löd:
Ska du med och skatea i Ullådalen imorgon bitti?! Inte gjort det ännu i år och inte åkt skidor på över en månad men tänkte dte var dags att testa innan snön försvinner.
Jag läste. Tänkte, men exakt så är det ju. Inte hunnit skatea där något riktigt pass, alla gånger jag varit i Ullådalen denna vinter fram till den här vinterns bästa skatepass var på klassiska skidor. Prognosen var stålande. Jag svarade:
Well Yes! Det kan bli EPISKT!
Vinterns bästa skatepass hände den 20 maj
07.30 sågs vi på Ullådalens parkering, tog oss uppåt på slät skare och kunde snart kryssa fritt över fjället ovan trädgränsen. Glida i snabba skär på skarsnö med millimetertunt snötäcke ovanpå som gav perfekt fäste och perfekt glid. Det gick att åka fort, både uppför och utför och på snedden. Underlaget var slätt på ett sätt jag inte kunnat tro och fjället låg fritt. Vi åkte ibland bredvid varandra, ibland långt isär. Hela tiden flinandes, för att något alternativ till att fånle över en sådan här morgon, det fanns inte.
Vi kryssade, vände upp, vände ner. Stannade för att ta in vidderna och tog fart igen. Då och då tjoade någon av oss till när känslan av att få vara med om detta bara blev alltför stor för att rymmas inuti kroppen. Sol som stod högt på himlen, vindstilla och tystnaden som ekade.
Det blev så mycket mer fantastiskt än vad jag någonsin kunnat ana. Så fantastiskt att det inte är ett tillräckligt heltäckande ord. Det blev just episkt. Vansinnigt bra. Vinterns bästa skatepass hände den 20 maj. Det hade jag aldrig kunnat ana!
Tänk att jag fick vara med om detta. Tänk att jag får vara med om detta. Tänk att jag är precis här, precis just nu och tänk att vi valde att gå upp extra tidigt och starta morgonen på bästa möjliga sätt. Tack livet!
