Oftast åker jag liftburet på Åreskutan, men ibland tar jag fram stighudarna och ger mig ett åk där jag först har knatat upp. Detta kallas ofta aarn your turn, att göra sig förtjänt av svängarna ner efter att ha tagit sig för egen maskin upp, eller helt enkelt att topptura/tura eller att randonéea, kärt barn har många namn! En solig eftermiddag glänste Lillskutan i guld, det såg jag från mitt köksfönster och det var läge att ta en packa ryggsäcken och ta sig upp. Upp och ut.
Liften närmast mig heter Sadelexpressen, den tog jag, annars kan man med fördel ta liften Fjällgårdsexpressen, om man vill ta sig ett åk på Lillskutan. Nåväl, jag satte på hudarna vid Sadelexpressens avstigning, knatade uppåt och förbi Fjällgårdsexpressen och höll hyfsat samma kurs som sommarleden upp på Lillskutan gör. Zick-zack uppför, solen i ryggen och en bok i lurarna, livet lekte. Flera gånger stannade jag, inte för att jag egentligen behövde, men för att jag ville vända ner blicken och ta in ljuset, snön, glittret och att jag kunde vara precis där, precis då. Eller då; ”precis HÄR, precis NU!”.
Lillskutan är brantare än vad den ser ut på håll, och har också längre in på säsongen efter mycket snöfall en rejäl hängdriva. Den ska man passa sig att åka kring och på och under. Överhuvudtaget är huvudregeln självklart att aldrig åka offpist utan kunskap, samt allra helst också med sällskap. Givet att jag var på egen hand valde jag hela tiden säkert före osäkert, och höll mig en bra bit från hängdrivan, när jag vände skidspetsarna utför.
Att åka baksidan på Åreskutan är självklart ett längre åk, men just denna eftermiddag ville jag ha både aktiviteten av att ha gått upp, utan att först tagit mig in mot centrala Åre och liftarna borta vid VM8an, bara transporten dit och upp tar en massa tid. Short but sweet, både uppför med hudar och mössa på och utför med hjälm.
När jag stannade uppe på platån tog vinden i mycket mer än under min skyddade uppfärd, därför satte jag på skaljackan som på uppvägen fått bo i väskan. Oftast klär jag mig tvärtom, att det är värmande lager 2 som väntar i väskan för påklädning, men ibland som denna dag. Smaken är som baken, men går man sig riktigt varm och svettig (helst går man sig aldrig svettig, för då är det lätt att bli kall) är det bäst att ha underställ + skal och ta på dun/värmelager efteråt. Denna dag höll jag moderat tempo och så älskar jag hur mysig min tunna guldiga dunjacka är mot kroppen.
Alla plagg från min partner Bergans of Norway:
- Byxor: Oppdal insulated lady women pant i färgen forest frost
- Dunjacka: Röros down light womens jacket w hood, i färgen Inca gold
- Skaljacka: Senja W 3L jacket, i glacier light/dhalia red
- Mössa: Bergans logo Beanie, i färgen light dahlia red
- Ryggsäck: Slingsby women 32
Stighudar av, gåläge bort, pjäxknäppning, hjälmknäppning, skaljacka – check. Jag fick mig ett bra men kort solskensåk ner på Lillskutan mot Lillfjället och in i skuggan med riktning mot Björnen. Snön var kall och hyfsat fluffig men ändå med fast botten som ni ser på bild och åket gav såklart mersmak. En tur jag kommer ta igen, när jag har sådär 1,5 timme över innan hämtning av barn på skola och fritids.
En tur med eftermiddagssol och allmänt guldig känsla, lätt att få till, lätt att tycka om. Sådan är den, Lillskutan. Med skidorna på kan jag glida hela vägen hem. När jag gick sista metrarna över parkeringen med skidorna på axeln var jag tvungen att knäppa en bild till; där över axeln och bakom huvudet syns det ljusa, där var jag nyss. Nu, hemma. Så himla fint, mitt Åreliv.
