21.30. Måndag kväll. Den som inte har tid att träna har tid att sitta framför tv’n. Läsa en bok. Titta på bilduppdatering på facebook från någon de nästankände för tre år sedan. Måla en tavla. Ringa sin mormor eller plantera om blommor.
Bicepstwentyone: Stå axelbrett med lätt böjda knän och såklart påkopplad core. Dra bak axlarna och ha stolt hållning. Lätt böj på armarna i nedersta läget, så att du stannar där muskeln fortfarande är aktiverad. Där har du ditt startläge och du sänker aldrig hantlarna lägre än så. Nu:
- 7 curls från hälften och upp. Stanna innan avslappnat ”uppeläge”, ha kvar trycket, sänk till hälften.
- 7 curls från nedersta läget upp till hälften.
- 7 hela bicepscurls.
Samma vikt, ingen vila. Hej bicepspump!
foto: Adorablemoments.se
I förrgår ringde jag min mormor. Hon är gammal nu, mormor. Säger att inte är det mycket kvar av mig nu. Hon har en rädsla i orden som blandas med tacksamhet att jag tog mig tid. ”Ni är så förfärligt långt bort och jag saknar er”. Mormor är sorgsen men tårariögonenglad att jag ringde. Skyndar vidare i samtalet, som om hon sagt för mycket. Sånt man inte säger. Berättar det senaste om städ och fix, och att hon inte orkar som förr. Mormor. Den stolta simmerskan med dm-medaljer omgjorda till ett fint armband som klirrade när hon stekte pannkakor. Min generösa, skrattande mormor. Envisa och flotta. Som älskar allt blått. Vi pratar om sommarsemestern och att vi ju ska hälsa på. Snart. Rädslerösten med tacksamhet i, som har bråttom men inte riktigt vill lägga på. Som har börjat säga sina hejdå som om de vore de sista.
Jag kommer hem snart, min älskade mormor. För jag saknar dig och du är viktig. Du värdefull. Och jag kan inte tänka mig en värld där du inte finns. Jag har ju inte ens frågat om knepet med dina pannkakor än.