Fikar du? Jag ogillar det. Slentrianfika på stan är den sämsta sortens fika. ”Vi kan väl ses och fika?” är ord som kan ge mig rysningar. Efterrätt ja tack. Jag är suverän på söta saker, men tämligen värdelös på fika.
Att fika, när det finns så mycket kul att hitta på tillsammans, jag har svårt för att förstå det. Kanske är det för att det här med att ”ses och fika” blir en grej i tonåren. Från uppehållsrum till fika på stan liksom, och sånt hade jag inte tid med. Det var alltid någon träning och så läxorna såklart. Ingen fikatid i minne på högstadiet. På skidgymnasiet i Tärna fanns fikaritualen kvällsfika. Kvällsfika var energipåfyllning med te och mackor. Blue fruit i koppen och Pågens längtan i brödrosten.
Den tid andra slentrianfikade och lärde sig dricka kaffe efter skolans slut, då hade vi fyspass. Eller materialvård. Eller tvättid, behövde handla mat eller så sågs vi i hallen. Innebandy. Spontanfriidrott eller femkamp. På helgen när andra fikade på stan reste vi 120 mil i snitt och maxpresterade på tävling.
Noll slentrianfika. Vi bara fortsatte vårt liv i rörelse, i vår världsmästarbybubbla med kvällsmacka där caféer och bagerier lyste med sin frånvaro.
Förstår ni hoppet mellan den verkligheten till universitetsstaden? Att jag kunde lära känna nya kompisar på universitetet. Utan att kunna dricka kaffe eller fika som vanligt folk. Med idéer om innebandy, löpning, maxgympass och utan vett att ringa först. Bara knackade på, vanan en helt annan.
– Hej, ska vi göra nåt? (jag, glad och inställd på något aktivt)
– Ja, vi kan väl gå och fika?! (de nya kompisarna, som tränat fikaumgänge i åratal)
Fika va. Något jag nu accepterar, förstår och lever med, men inte gärna väljer. Också en helt meningslös första date, om man frågar mig. Knappt ens gott, fika, när det inte är hembakat?
Men nä hörni. Nu blev jag sugen på fika. Eller om man ska vara noga, så blev jag sugen på efterrätt, och några bra kompisar till sällskap, i en soffa, efter en löptur. Och det är din tur att säga vad du tycker om fika.