Såpbubblor. Vilken fantastiskt rolig grej när man fyllt ett och ett halvt, upptäcker världen och har ben som går som trumvirvlar. Ja. Eller när man fyllt 31, ser saker på nytt sätt och gärna springer ikapp. Hur kan vi närma oss den känslan och sättet att se på världen? Med hänförd nyfikenhet och vilja att testa, så mycket att allt runt omkring försvinner? Vågar vi släppa taget?
Medelst filosoferande gottar jag mig åt att i morgon har man en helt ledig dag som ingen riktigt vet hur den ska firas. Midsommarstång? (nej, för tidigt ju), köttbullar? (känns inte helt hundra), nationalsångstund? (ja, jo, men sen då, lite tunt så kanske?). Jag provar med löpning och kramkalas. Och såpbubblor.