Jag minns starten med smärta och sorg, men också med ömhet och glädje. Hur vi lärde oss det nya livet. Några månader lite dimmiga i kanten, tålamod, tröst och tankar. Så mycket person i liten kropp. Tydlig vilja, mål och mening, med i arvsanlaget kom också drivet.
Förundran vare dag, tänk att jag får vara din mamma nu. Långa ögonfransar mot kind, så mycket av mig i liten du.
Du blev mer och mer din egen och jag blev så sakteliga hel. Tiden som fullkomligt forsat fram därefter, likt du porlar dig fram genom livet.
Glad, bestämd, uppspelt, men också blyg, nyfiken och tar vänligheten för givet.
Ord på allt, snabb som vinden.
Att välkomna en lillebror, att skypea med en kusin, vrida envisheten till max, ta hand om liten, klippa med sax, klappa snällt på kinden.
En vardags lunk i skärgårdskuliss. Arga tårar, glada tjut. Vara en bra kompis, säga tack och duka av egen tallrik. Det är så svårt att sitta still.
Världen är din och du kan, vi lovar att du kan om du tränar och jobbar hårt. Vi bryr oss om och ingen behöver kramas om den inte vill.
Skattgömman bakom fåtöljen och gå och kissa nu.
Åka skidor. Tjat och gnat. Cykelkompetens.
Du förvånar mig, överrumplar mig, älskar mig så självklart. Du är så mycket du.
Som du lägger din ilska, din nyfikenhet, din rädsla och dina varma händer i mina. Så liten och nu ganska stor. Resonerande, plötsligt följsam, enkel och ja där det nyss var nej. Det känns plötsligt längesedan du var en nykläckt bebistjej.
Långbent med skrattgrop och hår som lockar sig i nacken. Fyra år idag. Tänk, att jag får vara din mamma nu.
Långa ögonfransar mot kind, så mycket av mig i liten du.
