Välkommen till din nya favoritblogg!

Tankar inför kejsarsnitt

Ni ville veta hur jag tänker kring den här bebisens ankomst. Jo men såhär.

Förra gången det kom en bebis till vårt liv var ett rent trauma. Jag kan liksom inte förhålla mig till det på något annat sätt och det har också därför fastnat så i mitt medvetande. Jag höll bokstavligen på att dö, vilket konstigt nog, inte är det värsta enligt mig. För jag gjorde ju inte det, så den känns liksom lite konstig att hänga fast vid, även om det är den lilla detaljen som får Prinsen att bli lite blek om nosen vid tanken på E’s födelse.

E

Mitt trauma är ett annat. Att precis allt blev exakt så som jag verkligen försökt göra allt i min makt för att det inte skulle bli, och som jag var livrädd för. Det finns ett slags skavande svek i att alla mina förberedelser, de planer jag gjort och att det jag försökt förmedla till läkare och vårdpersonal helt drunknade i händelseförloppet som blev. Och att priset för det hela min blev min högt älskade kropp som jag vill kunna använda och utmana exakt som jag vill. Den sargades och traumatiserades så pass att ett års rehab knappast är eller har varit nog. Förvisso inget att jämföra med om jag skulle förlorat kroppsdelar i olycka, eller hur man vill jämföra, men eftersom det inte skett får jag ju förhålla mig till det som är. En annan stor del är att jag upplevt det som en väldigt ”rycka på axlarna – så kan det gå”-attityd och att man från vårdens sida inte tagit ansvar att vara drivande part för att ställa till rätta.

Nya läsare kan läsa om förlossningen i flera delar här, (känsliga och höggravida läsare varnas, men för andra är den eh, spännande…) förslagsvis startar ni från början på del 1, makes sense. Sen kan man också läsa om arga ilskna tårar om hur det var ett halvår efteråt när jag sökte hjälp. Därefter har jag mer eller mindre inte berört skadorna så mycket i bloggen, ett val jag gjort för att gå vidare.

eochmagen

Jag funderar lite kring det här, med ansvar och ”kundupplevelse” och det är nog så att det faktum att jag själv jobbat med kundrelationer och business som gjort att jag kanske förväntat mig mer? Fuckar man upp så ställer man till rätta, liksom. Men här, njet. En broschyr som lämnades över av icke ansvarig. Ett samtal där och då där man sa ”man vet aldrig hur det blir, så här blev det för dig och nu vet vi inte mer förrän om länge”, sen var det bara att gå hem med sina frågetecken. Grattis till bebisen! Och inga kallelser på eftervård kom. Detta satte så himla mycket ilska i mig. Jag har liksom varit förbannad – och ja, traumatiserad (första månaderna/halvåret efter E kom hade jag hemska flashbacks som inte gick att stoppa, både vakentid och nattetid). Tiden har gått, jag har rehabat och anpassat och kört mitt race. Vi bestämde det tidigt – och vårdpersonalen konstaterade ju det med en gång på BB, att om ni vill få fler barn bör de komma med planerade snitt.

012

Det har inte varit några konstigheter kring att få remissen till snittet, vilket har varit väldigt skönt. Däremot har förstås hela upplevelsen hamnat på ytan igen i och med graviditeten. Jag var ganska mycket ett vrak kring bara tanken på sjukhus och bebis för inte så länge sedan. Vi har aktivt valt annan vårdgivare och gjort det vi kunnat. Jag har varit orolig för att jag ska få panik kring operationen, att de gamla bilderna ska ”ta över” och att jag ska bli uppriven och få ångest. Jag vill ju inte ha med mig det där och då! Så vi fick åka på förberedande samtal med specialutbildad och erfaren personal – som till råga på allt är en vän/bekant till mig. Det var såklart en slump, men det samtalet – det vände allt.

Vi blev lyssnade på. Förstådda. Mötta i vår rädsla, och jag fick bekräftelsen att jag hade rätt i att vara arg och besviken. Det har andra vårdgivare tyckt innan också, så det i sig gjorde inte skillnad, men ändå så var det något här som gjorde att jag kunde landa. Det konstaterades att mina känslor hade en plats. Både kring besluten under förlossningstimmarna och kring eftervården (den obefintliga som jag istället fick söka på annat håll). Och det hjälpte så himla mycket! Det här inlägget hade kunnat bli såhär kort. ”Det var problem och jag var rädd men är nu trygg”. Men jag vill liksom göra ett avstamp här. Lämna det där sjujäkla traumat bakom mig (även om det alltid kommer finnas kvar till viss del  i huvudet, jag får se hur mycket rent fysiskt som finns kvar efter rehab av denna graviditet, och då finns det ytterligare medicinska ingrepp att ta till).

tankarinförsnitt

Jag är glad och trygg nu. Förväntansfull. Jag vågar lita på att det planerade kejsarsnittet kommer bli en fin upplevelse när det sker och att starten på att vara tvåbarnsföräldrar kommer bli en helt annan. Och vet ni, det gör mig så in i magen-hjärtat-själen glad. Mina tankar inför kejsarsnittet är således nu ljusa. Jag längtar väl inte direkt efter sjukhusvistelsen, och har insikt att det kommer göra ont. Men jag vågar vila i tanken att rehaben efter ett snitt inte är långt över ett år, att operationsärr läker ihop och att det kommer gå lugnt och fint, utan akutlarm och nära-döden-upplevelse. Himla bra tankar alltså!

  1. Shit alltså. Det är tuffa grejer, men också sådant som är viktigt att ta upp om man kan och vill. Det gör du rätt i. Kroppen minns, ibland mer än huvudet. Jag har också mina trauman från sjukhusvistelser, där jag varken blev sedd eller hörd. Mer förvarad med förhoppning att jag skulle bli frisk. Med personal som inte kunde sin sak, och de som kunde hade oftast inte tid. Så jag kan till viss del förstå dig, samtidigt som jag aldrig genomgått en förlossning. Jag har inte bloggat så mycket om mina erfarenheter, däremot har jag hjälpt andra personer som på något vis har haft kontakt med sjukvården, för idag vet jag vilka krav man kan ställa. Det är mitt sätt att försonas med min egen historia.

  2. Ibland är vården faktiskt under all kritik. När jag var 15 år blev min pappa sjuk i cancer, och när jag kom till sjukhuset dagen innan han dog så hade de lagt in massa broschyrer om hospice, palliativ vård och sådant UTAN att säga något till oss anhöriga om att det inte gick att göra mer. Det här med att få veta att ens pappa ska dö genom att se ett gäng broschyrer på ett bord, det är inte okej någonstans. Det är så fel och vidrigt att jag fortfarande inte vet vart jag ska ta vägen.
    Och lika arg blir jag när de inte tagit er sorg och era känslor på allvar efter er förlossning, för det är klart att det blir ett trauma och en kris för er båda två. Hoppas att ni får en bättre upplevelse denna gång, och framförallt att det kommer ut en frisk liten bebis. Stort lycka till!

    1. Men fy, kan inte ens föreställa mig det!

      Att det blev trauma känns det iofs som många förstått, alla andra inom sjukvåden jag vänt mig till har varit bra på den punkten. Och de förstodju det på plats med, efteråt, just det psykiska, men då varju skadan skedd. Men just det här att ”äga problemet” har varit obefintligt från sös, där förlossningen skedde. Man borde få obligatorisk vårdplan, sjukgymnastik osv.

  3. Åh, tårar rinner längs mina kinder. Min närmsta vän var med om samma sak, och inte heller där har det talats om någon direkt eftervård. Typ, ’nejdå, det här händer inte igen’ inför andra barnet. Det gjorde det inte heller, men ändå!

    Jag skulle egentligen kolla upp ditt inlägg om ’nöhra’ eftersom jag sitter här och tjurar över utebliven träning pga trötthet och kiddo med öroninflammation. Jag fick mig en liten påminnelse om det viktiga i livet nu. Förutom träning 😉 Kram på dig och lycka till med bebé nr två!

  4. Förstår verkligen vilka traumatiska minnen du måste ha efter detta. Men jag är säker på att det kommer bli en fin upplevelse den här gången – det var mitt planerade snitt med tvillingarna medan 1a kejsarsnittet var lika hemskt som din förlossning. Tänk att det kan vara så olika, men när snittet är planerat är de proffsiga. Det kommer gå fint.

    E är SÅ fin & tänk att hon ska få ett litet syskon. Önskar hela familjen en glad påsk & lycka till!

    Kram

  5. Åh, tack för att du delar med dig av dina tankar! Och tack för inläggen om förra förlossningen.

    Själv hoppas jag få helt klart med kejsarsnitt på tisdag, men trots att två personer redan sagt att jag kommer få det känner jag mig otrygg, och det kommer jag nog göra ända tills jag ligger på operationsbordet. Maken har lovat att vi drar till nått annat land om det skulle bli nej i Stockholm/Sverige. Det är så svårt att förstå att det ska vara så här i Sverige 2014!

    Jag önskar dig all lycka och hoppas att du får en helt fantastisk upplevelse denna gång, det är du (ni) värd(a)!

  6. Nu blir jag så arg att jag kokar igen. Har själv varit med om trauma på sös där det slutade väldigt illa och då fick jag iofs väldigt bra vård och efteråt mkt fin vård inför planerat snitt. Däremot upplever jag att just skador och kroppsligt på kvinnor är så sjukt nedvärderat i detta påstått jämställda land. Över 200 000 kvinnor och flickor lider i tysthet av endometrios som man faktiskt kan dö av, men blir rekommenderade en ipren extra under mensen… Fruktansvärda vginala skador och klipp sker med orden ”Men det var för bebisens bästa” och kvinnor går med inkontinens och enorma magmuskelseparationer och ska vara ”stolta över att kroppen kan föda en bebis” eller se det som ett kosmetiskt problem. Sen kommer det ett gäng män som inte får upp den och vips!! Så har man forskat fram Viagra som går att få på recept -för att kn-lla är tydligen en väldigt viktig mänsklig rättighet. För män!
    Sådärja. Lite påskglada feministtankar från lilla mig! I övrigt får jag önska den nya lilla människan välkommen till världen och gratulera den stolta familjen! Kram!!

  7. Jag har fått mitt datum i slutet av nästa vecka. Kommer bli så bra. Känner mig så trygg med det efter alla snitt jag stått på i och med mitt jobb.
    Säga vad man vill om Katrin Z och Bingo Rimer men Bingo filmade en del i samband med deras planerade snitt och lade upp på bloggen. Den var riktigt gripande och fin. Särskilt när storebror fick komma och se bebisen. Då rann tårarna på mig. Där ser man att kejsarsnitt också kan vara fantastiskt fina. Sök på bingo rimer kejsarsnitt så hittar du den.

  8. Så himla härligt att läsa att du klarat av att gå vidare efter en sådan pärs. Barn ska komma till världen med en positiv upplevelse och det låter som att nummer två verkligen fick göra det. Grattis och ha en fin första tid med den lilla. Det är fantastiskt att få bli tvåbarnsmamma!

  9. Härlig läsning (alltså den biten där du förklarar hur du kände inför snittet- förlossningsberättelsen… minns hur hemskt det var att läsa och hur jag kände med dig/er.).
    Och grattis till det nya lilla livet! UNDERBART <3

  10. Läser dina inlägg om förra förlossningen med tårar och blir så arg. Så ska det inte behöva gå till. Stort grattis till nya lilla bebisen!
    Kram

  11. Jag jobbar ju också en del med kundupplevelser så att säga och vi jobbar också inom vården faktiskt. Det är ju verkligen ett av de ställen där det borde vara som mest vattentätt – vad vill man helst ska funka – en förlossning eller ett köp av ett par jeans? Ganska självklart – ändå är ju rutinerna ofta bra mycket mer felsäkra för trasiga jeans än fel i vården. Vårdpersonal sliter, men systemet sviker som det verkar.
    Hoppas att det gått riktigt bra denna gång – och att ni får lägga fokus precis där det ska vara 🙂

  12. Det är verkligen fascinerande den där attityden som vi verkar vara ganska många som mötts av: ”jamen, du fick ju iallafall en bebis”. Som om det kompenserar för en förstörd kropp. Jag kände det som att mina rättigheter som kvinna försvann när jag födde barn. Från och med då var jag bara mamma för vården och borde fokusera på mitt barn och vara tacksam. Sen att jag varken kunde gå på toaletten eller uppför trappan, det var liksom skit samma. Inte i närheten av ditt trauma dock, ville bara tänka högt lite. Stort grattis till E nr två också, och så härligt att det verkar ha gått bra den här gången!

  13. Hej Sofia,

    Först och främst grattis till nytillskottet 🙂

    Åh vad jag önskar att jag hade hittat din blogg tidigare. Fick mitt andra barn bara några veckor innan du fick stora E och upplevde precis samma sak (förutom klockan). Hade behövt läsa om någon som var i samma sits och med samma skador, dödsångest och även sorgen över att ens tidigare så aktiva liv ryckts bort. Och så denna brist på förståelse och strukturerad eftervård.

    Även första förlossningen var ett trauma – väldigt långdragen (40h värkarbete) helt i onödan med stor blodförlust. Hade stora problem att hantera rädslan inför graviditet/förlossning nr 2 men fick bra med stöd och försäkran om att det inte skulle kunna hända igen och valde vaginal födsel även andra gången. Big mistake. Igångsättning och 5 kg bebis ute med stora inre och yttre bristningar inkl partiell sfinkterruptur. Återigen kom inte moderkakan ut, akutop i 2 h och 3.5 l blod fattigare. Uppvak och första natten m bebis på iva uppkopplad till en rad apparater. Bara tur att läkaren på vårt lilla sjukhus inte hade hunnit gå hem för kvällen…

    Men nu 2,5 år senare, inte hundra procent återställd, men så mycket bättre i kroppen än jag nånsin hade kunnat hoppas. Första året var ett helvete. Nu springer, cyklar och lyfter jag (inte så tungt men ändå) igen. Det går! Tacksamheten är stor. Och några fler barn blir det inte – jag är inte gjord för det (problem med att både bli gravid och föda dem…borde ju vara tecken nog)…

    Stor kram till dig och lycka till med tvåbarnslivet och träningen.

    /Cilla

    1. Jag blir som vanligt ledsen över allas tråkuga och dåliga upplevelser som delas, men det är viktigt att prata om tycker jag. Nio månaders förväntningar är såklart svårt att hantera, men det är upplevelsen som räknas. Jag önskar alla lika fina minnen som vi fått från detta planerade snitt. Återkommer i ämnet.

      Tack för att ni alla delar med er och allla lyckönskningar!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!