Ni ville veta hur jag tänker kring den här bebisens ankomst. Jo men såhär.
Förra gången det kom en bebis till vårt liv var ett rent trauma. Jag kan liksom inte förhålla mig till det på något annat sätt och det har också därför fastnat så i mitt medvetande. Jag höll bokstavligen på att dö, vilket konstigt nog, inte är det värsta enligt mig. För jag gjorde ju inte det, så den känns liksom lite konstig att hänga fast vid, även om det är den lilla detaljen som får Prinsen att bli lite blek om nosen vid tanken på E’s födelse.
Mitt trauma är ett annat. Att precis allt blev exakt så som jag verkligen försökt göra allt i min makt för att det inte skulle bli, och som jag var livrädd för. Det finns ett slags skavande svek i att alla mina förberedelser, de planer jag gjort och att det jag försökt förmedla till läkare och vårdpersonal helt drunknade i händelseförloppet som blev. Och att priset för det hela min blev min högt älskade kropp som jag vill kunna använda och utmana exakt som jag vill. Den sargades och traumatiserades så pass att ett års rehab knappast är eller har varit nog. Förvisso inget att jämföra med om jag skulle förlorat kroppsdelar i olycka, eller hur man vill jämföra, men eftersom det inte skett får jag ju förhålla mig till det som är. En annan stor del är att jag upplevt det som en väldigt ”rycka på axlarna – så kan det gå”-attityd och att man från vårdens sida inte tagit ansvar att vara drivande part för att ställa till rätta.
Nya läsare kan läsa om förlossningen i flera delar här, (känsliga och höggravida läsare varnas, men för andra är den eh, spännande…) förslagsvis startar ni från början på del 1, makes sense. Sen kan man också läsa om arga ilskna tårar om hur det var ett halvår efteråt när jag sökte hjälp. Därefter har jag mer eller mindre inte berört skadorna så mycket i bloggen, ett val jag gjort för att gå vidare.
Jag funderar lite kring det här, med ansvar och ”kundupplevelse” och det är nog så att det faktum att jag själv jobbat med kundrelationer och business som gjort att jag kanske förväntat mig mer? Fuckar man upp så ställer man till rätta, liksom. Men här, njet. En broschyr som lämnades över av icke ansvarig. Ett samtal där och då där man sa ”man vet aldrig hur det blir, så här blev det för dig och nu vet vi inte mer förrän om länge”, sen var det bara att gå hem med sina frågetecken. Grattis till bebisen! Och inga kallelser på eftervård kom. Detta satte så himla mycket ilska i mig. Jag har liksom varit förbannad – och ja, traumatiserad (första månaderna/halvåret efter E kom hade jag hemska flashbacks som inte gick att stoppa, både vakentid och nattetid). Tiden har gått, jag har rehabat och anpassat och kört mitt race. Vi bestämde det tidigt – och vårdpersonalen konstaterade ju det med en gång på BB, att om ni vill få fler barn bör de komma med planerade snitt.
Det har inte varit några konstigheter kring att få remissen till snittet, vilket har varit väldigt skönt. Däremot har förstås hela upplevelsen hamnat på ytan igen i och med graviditeten. Jag var ganska mycket ett vrak kring bara tanken på sjukhus och bebis för inte så länge sedan. Vi har aktivt valt annan vårdgivare och gjort det vi kunnat. Jag har varit orolig för att jag ska få panik kring operationen, att de gamla bilderna ska ”ta över” och att jag ska bli uppriven och få ångest. Jag vill ju inte ha med mig det där och då! Så vi fick åka på förberedande samtal med specialutbildad och erfaren personal – som till råga på allt är en vän/bekant till mig. Det var såklart en slump, men det samtalet – det vände allt.
Vi blev lyssnade på. Förstådda. Mötta i vår rädsla, och jag fick bekräftelsen att jag hade rätt i att vara arg och besviken. Det har andra vårdgivare tyckt innan också, så det i sig gjorde inte skillnad, men ändå så var det något här som gjorde att jag kunde landa. Det konstaterades att mina känslor hade en plats. Både kring besluten under förlossningstimmarna och kring eftervården (den obefintliga som jag istället fick söka på annat håll). Och det hjälpte så himla mycket! Det här inlägget hade kunnat bli såhär kort. ”Det var problem och jag var rädd men är nu trygg”. Men jag vill liksom göra ett avstamp här. Lämna det där sjujäkla traumat bakom mig (även om det alltid kommer finnas kvar till viss del i huvudet, jag får se hur mycket rent fysiskt som finns kvar efter rehab av denna graviditet, och då finns det ytterligare medicinska ingrepp att ta till).
Jag är glad och trygg nu. Förväntansfull. Jag vågar lita på att det planerade kejsarsnittet kommer bli en fin upplevelse när det sker och att starten på att vara tvåbarnsföräldrar kommer bli en helt annan. Och vet ni, det gör mig så in i magen-hjärtat-själen glad. Mina tankar inför kejsarsnittet är således nu ljusa. Jag längtar väl inte direkt efter sjukhusvistelsen, och har insikt att det kommer göra ont. Men jag vågar vila i tanken att rehaben efter ett snitt inte är långt över ett år, att operationsärr läker ihop och att det kommer gå lugnt och fint, utan akutlarm och nära-döden-upplevelse. Himla bra tankar alltså!