Ni har säkert hört talats om den. Eller varit med om den. Tystnaden som först innebär ett lugn, som efter stund byts ut av en stark känsla av att ana oråd. Det är lite som att antingen har man varit där, eller inte. Och man vet skillnaden när man upplevt den. Tystnaden.
Igår var vi på playdate och blev medlemmar i klubben. (sorry för kass fotokvalité)
Inträdesprovet som fick godkänt i tystnadsklubben: Två 2,5 åringar gav sig in i ett skåp och under högkoncentrerad tystnad och stort fokus målades två ansikten med nagellack.
Lättnaden att inget hamnat i ögon eller mun. Phu. Vad jag gör den här förmiddagen? Flyttar också mina nagellack till ett annat skåp som inte miniatyrer på jakt når. Fint så.
Har ni hört tystnaden mina vänner?