I alla år åkte vi fram och åter. Helger och lov. Packa om väskan, ställa i färdiga lådan med mysli, ketchup och diskmedel. Skidor och pjäxor och jacka i kappsäck. Hela tiden fanns den där, tanken och drömmen om något eget i fjällen. En plats att landa rödmosig efter dagens åk, varm choklad och bastu. Som inte var hyrt och uppletat och någon annans. Eller så var den inte sådan. Drömmen. Den kanske bara uppfattades så, av mig i baksätet med kudde och ryggsäck. Hursomhelst så etsade den sig fast, men bytte skidort.
Efter många fler tusen mil i bil på egen hand. Med startnummer och FIS-poäng (som golfens handicapsystem ungefär, med poängen kvalar man till Europacup och världscup) och ny egen ketchuplåda runt Sveriges alla skidbackar kände jag att Åre var platsen. Men sedan kom vuxenlivet. Det blev universitet och hundårsjobb och så kom han. Den stora kärleken.
Som en virvelvind, direkt hem till Kungsholmen från en fors i Åre, och i hans armar blev mitt hemma. Stockholm blev vårt, och Åre vårt paradis på avstånd. Drömmen.
Jag lärde honom tjusningen med skärande carvingsväng. Han väckte mitt insomnade mountainbikeintresse. Sommarsemester och luciahelg i bästa byn, en dröm som formades, sparkonto som startades.
Nu är den här. Vi har gjort klart våra kalkylark. Klättrat på nybyggnationsstegen, spanat utsikt, värderat läge-läge-läge, sagt upp städfirmeavtalet. Det blir lunchlådor och mindre dekadens hemma. Det blir säsongskort och en egen plats att landa, rödmosig i en soffa, med kuddar vi valt och utsikt som är densamma oavsett helg eller säsong.
I februari får vi köpa ketchup, mysli och diskmedel som stannar kvar. Våra barn i bilen med kudde och ryggsäck, drömmen är sann och lägenheten vi landar i är vår.
Ett hem på våra bästa Sverigeplatser. Stockholm och Åre i vårt hjärta. Drömmen som blev sann och vår verklighet.
I februari får vi tillträde till nybyggd dröm. Champagne och matlåda. Vi lever nu.