Sedan jag var liten har det hängt ett helt speciellt, unikt och brett silverarmband på mormors handled. Där mormors pigga händer rört sig har armbandet gett ett svagt klingande. Det har levererat smörstekta pannkakor, känts kallt mot nacken i en kram och vilat mot min arm när liten hand sökte stor och trygg. Att det är sitt eget blir givet så fort man ser det, oavsett om man är fem, femton eller femtio.
Mitt under andra världskriget var mormor ung. Stark och snabb vann hon mästerskapsmedalj efter mästerskapsmedalj på sin favoritgren 200 meter bröstsim och dominerade stort. Plaketter i riktigt silver delades ut och kanske var det där som idén till ett armband föddes? Mormor gick med sina medaljer till en guldsmed och efter bearbetning kunde det hämtas ut. Ett helt speciellt, unikt och brett silverarmband som blev som ett signum i sitt klingande. Under hela min uppväxt har jag haft det undermedvetet och medvetet att min mormor, hon är en mormor med medaljer. En självklarhet i att genpoolen rymmer sportighet och styrka slank med per automatik.
Nu hänger mormors medaljer på min handled.
Jag vill att du ska ha det Sofia! Och jag tänker att jag vill så gärna ha det och jag ska bära det ofta och ändå så vill jag inte ha det alls. Inte nu. Mormors medaljer är hennes skramlande närvaro och att det inte hänger på hennes handled utan på min är som ett första avsked fastän hon faktiskt fortfarande finns.
Nästa helg besöker jag mormor i hennes nya lägenhet som inte är egen utan på ålderdomshemmet. Det kommer skramla lite och kanske kommer det kännas lite kallt i nacken när jag ger henne en kram och sen ska vi sätta oss ned och hon ska få berätta igen om hur det egentligen var att simma 200 meter bröstsim på ett dominerande vis. Mormors medaljer.