Promenerar till föris i sned storm och regnrusk, dunjackan modell lätt känns som ett våtvarmt omslag lagom till jag vinkat hejdå till minime. Värmen i förskolans hall – inte att leka med. Småsprintar mot bussen. Den är full. Bland folk i täckjacka, halsduk och handskar tar jag av jackan och står där i klänning utan ärmar. Svetten rinner längs ryggraden. Får kväljningar, ursäktar mig och går lite längre fram i bussen – och placerar mig strategiskt vid sopbehållaren. Jag är en udda fågel.
Vid Nacka Forum går det inte längre. Jag måste av. Står där i regnet och djupandas några minuter – hoppar på en annan buss och får sittplats långt fram. Ser nu vägen och får nästan kontroll på värmeslaget. Illamåendet blossar upp igen vid slussen. Tänker på annat, som att extras tuggummi med grapefruktsmak inte längre säljs (fattar inte varför, så himla goda), att de som tränar tränar mer men att vi ändå sitter så himla mycket still och på det underliga i att lite extra blod i systemet gör mig supervarm. Och jag klarar det.
Sedan går den. Dagen, och plötsligt är klockan fem, jag har druckit två Brämhults Päronad och det är dags att kliva på buss hemåt igen. Efter massa timmar stillasittande, en kort promenad och en helt oväntat men glatt kramkalas med Emilia. Jag tror hon gjorde mig frisk nästan, för det liksom spritter i kroppen och discomusklerna säger att de vill träna. Pepp!
Såhär kul hade vi när Emilia hälsade på mig på Ingarö och skrev en fin artikel om hemmagymet för typ ett halvår sedan!