Surin Islands består av fem öar och är en ögrupp i norra delen av Thailands västkust. Hit åker man med speedboats och resor hit arrangeras i mängder av utflyktsföretag som ordnar snorklingsresor. Surin Islands är nationalpark och ett skyddsområde, man kan övernatta här i hyrda bungalows/stugor men dock inte på Koh Surin Tai.
Den enda befolkning på Surin är de som arbetar på nationalparkens kontor och på Koh Surin Tai de som bor i det femtiotal bungalows och kallas för Sea Gypsies. Det är familjer som alla på endera sätt är släkt (enligt vår guide) och som valt att leva här, med havet som försörjning.
Eller valt och valt, efter hemkomst kände jag att något inte stämde kring sea gypsie-byn och kollade av lite fakta. Mycket riktigt, från starten var de ett folk som levde enbart på båtar och flyttade runt, nu är de mer eller mindre tvingade att leva i sin by som bofasta, givet att myndigheterna fick upp ögonen för dem efter Tsunamin.
Det kändes otroligt märkligt att lägga till och vada i land mitt i den lilla byn, där bybornas barn hade dukat upp sina försäljningsvaror. Armband, träsniderier och halsband. Jag är nyfiken och öppen men vill gärna mötas på liknande villkor, inte på ett sätt där jag ska vallas runt och se någon slags sevärdhet som är andra människors vardagsliv och vardagsrum.
Vår guide pratade varmt om befolkningen här, som hade bott och verkat här i lång tid. De är och var fiskare, jobbar med nationalparken eller via guidningsföretagen. Allt slogs i spillror under Tsunamin och har byggts upp igen, men ingen här skadades eller försvann i vågen. Kunskapen om havet gjorde att de tidigt förstod att något var fel och tog sig högt upp i bergen i bukten. Vi fick dock denna tillrättalagda bild och inte den underliggande problematiken kring frågor om nationalitet, id-kort, nya regler osv som man kort kan läsa om här.
Det var en häftig upplevelse att se den lilla byn, men jag hade hellre hört deras verkliga story och sett byn på håll. Nu handlade jag två små armband till mina blonda telningar här hemma och kan i alla fall känna tacksamhet till att jag är källkristisk nog till att se en större helhet. Förundras över det liv de valt och ärvt i generationer det gör jag, och tänker att det här med att resa det är utvecklande. Tänk, vad skulle ett av de här barnen, ungdomarna eller en vuxen säga om Stockholms skärgård, om villaliv och dunjacka?