Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att väcka helt ny energi. Ett litet krafttag precis i starten, sedan, när tightsen är på och det landar mjuka snöflingor på skaljackans axelparti och oktobermorgonens kyla färgat kinden rosig – då känns inomhus och lust att sitta ner långt borta.
Att ha någon att bestämma en tid med är en fantastisk motivator och en otrolig hjälp att resa sig. Att få de efterlängtade utomhustimmarna att hända i praktiken, att få dela nyfikenheten över ännu oupptäckta stigar och växeldra i uppförsbackar. Oavsett om ni springer eller går. Ibland vill man flanera själv, en annan gång är en stark kompis allt man behöver. 
Vi tog oss en oktobermorgon ute, S och jag. Snö i oktobermolnen, snö på höstens gula gräs. Hittade ny stigsträckning och fick pausa i den branta sluttningen innan alla höjdmeter var bärgade. Pratade målbilder, drivkrafter, det som ger energi.
Kom upp vid Copperhills baksida med blöta sockor och puls som om vi sprungit. Myren blöt, snön vit och kinden nu röd snarare än rosig. Härlig känsla att välja utomhus en oktobermorgon. Att vara igång och klar i tanken. Blir glad ända in i själen av rörelse och någon att dela den med.
Det kan ta emot att välja utomhus. Ta emot att se snötunga moln och minus en grad. Kämpa emot motståndet under påklädning och du blir snart rikt belönad. Att jobba uppför stigning är jobbigt men härligt. Att ta på sig tightsen är ingen ansträngning egentligen. Kraften som ute ger kan jag aldrig få av en timme på soffan. Sällan samma energi av att träffa en kompis på en fika som en promenad.
Nästa gång det tar emot, flytta dig bara några minuter fram. Till rosig kind och huvud klart.