Plötsligt hände allting på en gång. Det var strax innan jul som jag sa till A, att äsch – nu gör vi det bara! Du får en skoter och jag får en hund. Nu väntar vi inte mer! Och så blev det med det att han sken upp som en sol och tyckte ja, nu bara gör vi det! Både skotern och hunden skulle ha införskaffats först när det nya huset – det som ska byggas – stod på plats men ibland får verkligen nog vara nog och nu var det nog med väntan.
Sagt och gjort införskaffades den där skotern efter några veckors häng på köp- och säljsajt för motorfordon. Ett vrålåk till skoter som funkar i de flesta förhållanden, stark och snabb och en himla massa hästkrafter. En skoter som jag, med några månaders marginal minsann inte fick köra eftersom jag tog körkort efter millenieskiftet. Oh to the well.
Men vad är det för skoter undrar du nu kanske? Hm. Jo, let me google that again… en Polaris assault 800! Mannens stora glädje, min biljett till att åter bli hundägare.
Hunden – han är också här nu, det är ett annat inlägg minsann! Han har också ett fancy namn, förstås.
Den semi-digitala skoterkursen med Sixten
Att jag inte fick mitt körkort för skoter i cornflakespaketet, men min man och alla andra som tog körkort när de fyllde 18 och gjorde det just 1999 istället för år 2000, är förstås djupt orättvist. Stackars oss födda 82! Eller vänta, är det nu vi får vår revansch måntro? (våra 40-årsfester verkar ändå få hända, eller hur!?) Jag tvekade och surade därför en stund innan jag till slut anmälde mig till skoterkursen för att ta det där förarbeviset som ju behövs. Enter, Sixten.
Efter lite mailande och stor förvirring – hade man en plats eller inte – vilka hade fått plats och vilken dag var egentligen den praktiska delen – kom det böcker hem i brevlådan och vi bjöds in till teams-möte. Fredag och lördag 18-21, med lösgodis, rödvin och instuderingsfrågor. Tre av mina kompisar och jag, en annan tjej och så Sixten förstås, som inte helt utan besvär ledde oss genom långa presentationer med skoterdelar, skyltar och hur man klär sig för fjällväder. Högt och lågt och fram och åter, här och där stack Sixten in anekdoter från verkligheten och plötsligt var det som att sitta runt en lägereld och höra om skoterturer och tillbud från fjällräddarnas vardag. Somliga med bra och somliga med tragiska slut – en hel erfarenhetsbank av liv och skoter som vi fick höra en bråkdel av, och blandat med det – ungefär exakt alla brickor i ett zoom/teams-bingo. ”Oj, nu försvann allt!” / ”Jag verkar inte höras?! / ”hur får man på kameran nu då? osv. Allt bjöd han oss på, fina Sixten.
… och teoriprov och praktiskt prov på Renfjället
Ingen av oss hade riktigt förstått hur det teoretiska provet skulle gå till, men 28 flervalsfrågor senare (tips – läs bokens instuderingsfrågor, du som ska ta skoterbevis!) hade vi samtliga skrivit alla rätt, och examinatorn, som inte var Sixten eftersom han ju varit vår lärare plirade glatt mot oss och bad oss gissa hur gammal Sixten, som snart skulle komma för att genomföra vårt praktiska prov med oss, är?! Spridda gissningar mellan 69 och 75, sen dök han upp på en trotjänare till skoter, Sixten 81.
Där satt vi på våra hyfsat nya vrålåk till skotrar och sportmaskiner, med minimal skotererfarenhet och skämdes över en slags förköpt möjlighet att köra skoter. Oh well. Sixten plirade mot oss och frågade om vi var redo, sedan bar det av mot Renfjället för praktiskt prov. Något som mest visade sig vara en skotertur med inlärningsinslag, och hur hade den egentligen kunnat vara något annat, givet att man inte får köra skoter om man inte har skoterförarbevis?
En hel drös med minusgrader, typ 20 stycken, och jag var glad att skotern hade handvärmare. Vi körde över Åresjön och upp på Renfjället, snirklade lite och tog oss upp – upp – upp tills vi kunde stänga av motorerna och njuta fina utsikten mot Åreskutan. En härlig grej är det, att köra skoter, härligare om man bara är några få än ett långt led och fantastiskt kul när man kan få feeling, våga höja farten och känna kraften. Jag kan både i kroppen känna och förstå hur lössnöåkningen med skoter är den allra roligaste och något att längta till och planera för. Kroppstyngdsförflyttning, kunna läsa naturen, snön och kunna sin skoter – absolut att man får blodad tand! Mer på det kanske, än att åka skoterled mil på mil…
Från Renfjällets topp tillbaka neråt och över sjön. Köra slalom mellan koner och backa tillbaka samma väg, sen var vi examinerade och klara. Jaha?! Vadå? Får vi bara köra nu alltså? Du som har tagit körkort – det har du säkert – kan känna igen den känslan. Vadå? Kan jag bara köra nu, utan att någon annan ska kontrollera det hela?!
Exakt så. Med viss tvekan ringde jag och J våra män, som ju kört ner skotrarna till samlingsplatsen, att vi tänkte köra hem dem. Sixten visade oss in på rätt led och efter passagen av E14 (hjärtat i halsgropen – att åka över stor väg på skoter är faktiskt inte helt lätt, både halt, slirigt och en rädsla att fastna på drivan och bilar i hög hastighet därtill) kunde vi puttra hemåt med en härlig känsla.
Det är några veckor sedan den dagen nu, skoteruppkörningsdagen. Om jag kör en massa skoter? Nej. Om jag är upptagen med att ha en liten valp på fötterna? Ja.
Det kommer, det kommer. Helst hade man ju velat sätta Sixten på kraftpaketsskotern, låta honom visa alla trick och sedan höra fler fjällhistorier från förr. Tänk va, det var den om skoterkörkortet och Sixten, 81.