Jag tog en tripp down memory lane för att se vad jag skrivit om i september förut. Det är mycket vinterlängtan, och någonstans anar jag att ni alla inte är precis lika peppade som jag är. Därför ska jag strössla lagom om snö. Jag delar istället ett val man kan stå för en dag i september. När det är tandläkarväder. Fastän det är fredag.
Ibland vill inte kroppen träna. Ibland muttrar signalsystemet nej. Det händer att jag tar en extra vilodag när jag tänkt träna, likt den här galna veckan, men då oftast för att kroppen säger ”vila”. Inte längre för att kroppen säger ”näe men jag kan väl få käka godis istället?!” som en tjurig femåring med egna idéer.
Om ni finner er själva stirrandes på väskan och hela systemet känns som ett trotsande kiddo. Då har ni två alternativ. Ni kan tänka: ”Stackars lilla femåring, vad du sliter för att övertyga mig, men du är inte beslutsför i frågan!” och ni kan tänka ”ja – fasen – idag gör vi något annat.”
Tar du första alternativet är du personifieringen av en sån där cool pedagogisk mamma, som istället för att ge vika i mataffären komponerar ihop någon spännande uppgift. Sedan klär du på den bångstyriga delen av kroppen träningskläder och förhandlar eventuellt med dig själv under hela träningspasset tills du är klar. Var sedan noga med att ge kroppen en klapp på axeln. Skicka ett leende och tacka för gott samarbete trots allt. Du kan konstatera, idag likt många gånger förr, att allting faktiskt sitter i huvudet.
Väljer du alternativ två tycker jag du ska ringa en vän. Kanske ta ett glas vin. Laga något extra gott till middag. Det är ju fredag och tandläkarväder. Och konstatera att väskan med kläderna finns kvar till en annan dag när huvudet är lekfullt och benen fulla med spring.