Som en mörk återvändsgränd och som en hopplös labyrint. Som att famla, leta, irra och undra. Som att vara vilse fast en ser vägen längre fram, men att det mellan här och där finns en svart platå av smärta, så kan det kännas när det gör ont.
Det spränger i öronen, hjärtat jobbar för allt det förmår och blicken sitter fäst på medlöparens rygg där framme eller på målbågen i Mora. Det gör ont och du levererar genom det. Det sticker i systemet. Mjölksyran har gjort sig hemmastadd. Det gör ont och du vet att för att nå dit du vill behöver det göra ont. Efter mål och dusch och high five och vad lärde/kände/hände-summering kan du le. Medalj runt halsen och eftersvettningar. Så kan det vara när det gör ont.
Att tiden står stilla. Att omvärlden blir svart och blixtrande. Att du kallt konstaterar att nu går det sönder. Att känslan av total smärta kan bli till vitt och ingenting och avdomnat av adrenalin. Det kan ta månader, år, och evigheter att läka, om det ens går att laga. Så kan det vara när det gör ont.
Att sätta nya mål och att se till verkligheten som den är istället för vad en önskar att den vore. Att påminnas om de små sakerna som betyder massor. Att hitta tacksamhet i vardagen, vänskapen, våren, vintern, vantarna och viljan att ändå vilja. Att vänta. Vila. Välja. Så kan det vara när det gör ont.
När det gör ont. Jag kom osökt att tänka på det här inlägget – träning i kaosläge, som är väldigt relaterat och läsvärt för er som har smärta i själ snarare än kroppsdel och som kämpar där ni står. Jag önskar er lindring, värme och tillsammansskap när det gör ont.