Jag har en välkommen fredagsfeeling i kroppen när jag lämnat av barnen på förskolan och går med solen i ögonen hemåt. Tights, långärmad funktionströja och sportbh är på, som en påminnelse till kroppen att om ett tag, på lunchen, blir det backintervaller. Ljudbok i öronen, studs i steget, en glädje i maggropen. Känslan är välbekant men också ny. Saknad.
För bara någon vecka sedan kände jag mig låg. Jag har kämpat mot en slags nedstämdhet jag inte riktigt kunnat härleda som har suttit i ganska länge. Jag har känt mig oförmögen att ta krafttag. Gått på lågvarv. Ni kanske känner igen känslan om ni haft den? Den har skrämt mig och vissa har trott att jag haft för mycket att göra, men det är inte sant.
Det jag saknat är utbyte av energier, en plats att docka in, att prata, möta, följa upp och gemenskap när det gäller allt som är jobb. Jag vrider på de här rattarna nu, små justeringar för att höja energin och det ger studs i steget att det fungerar. Jag har också konstaterat att i min strävan efter att göra bättre till er som läser här har vi liksom slutat prata med varandra? Jag ger massor av min tid, pillar och justerar på bilder och fotar om i ny vinkel, byter ord och kastar utkast, istället för att bara låta det vara okej. Jag har krupit inåt i ensamhet istället för att dela och öppna. Hållit mig till fakta och berättat vad och hur men inte känslan i. Kanske kan du hjälpa mig att vara lite mer som jag känner igen mig själv med dig om du säger ett ord om hur du har det då och då?
Löpartights för backintervaller. Att boka in att ses och att ta sig ut för att ge energi och få ny. Planera och våga drömma lite större och att ta stegen mot det där som hjärtat vill. Att börja istället för att tveka. Det är min fredagsfeeling. Hur är din?