Måndag med strålande solsken och ljummen vind. Jag har nyss kommit hem efter att ha spenderat 1,5 timme på en stenhäll rätt ut i skogen från det lokala motionsspåret. Det låter som att det var härligt, men det var det inte. Det var mestadels snorgråt och hjälplöshetskänsla faktiskt. Jag låter det få vara så och kanske behöver all skit liksom få bubbla upp och komma ut lite mer otämjt, nu när jag ändå på riktigt insett att jag inte kan ha det såhär längre och att det är en väldigt ohärlig plats jag hamnat på men försökt ducka?
I eftermiddag ska jag träna fyra av mina fantastiska kunder. Jag har ändrat i mitt schema så att jag jobbar i stan en dag i veckan istället för tre, vilket kommer ge mer tid för det som kommer få mig att må bättre. Jag vet inte vad du har för tankar om att må som jag mår i stort. Det var flera av er som skrev så fantastiska kommentarer, på bloggen och på instagram har jag fått ett överväldigande stöd och det är både så ledsamt och lite skönt att det finns fler som har haft det som jag säger att jag har det. Det vill man inte. Men att det kommer mail. Facebookmeddelanden. Instagramdirektmeddelanden. Tårar då med, men av omtanken. Vännerna som slängde sig på sina telefoner.
Ändå. Jag känner på ett knasigt sätt att jag måste försvara eller förklara att jag kan jobba. Med andra människor till och med! Jag har absolut energi att ge i mötet med mina kunder. Jag har min kunskap och mitt tänk och kan glädjas med dem i deras framgång och pusha eller bromsa och ge kraft till dem. Det är bara mig själv jag inte riktigt når fram till. Det är känslan av att vara ensam och en knappnål i ett hav. En fysisk high five är då något tämligen underbart och kommer vara bra för mig, i en koncentrerad dagsdos. Måndagar.
Såhär blev det – sättet jag tar dig vidare med i bloggform. Jag vet knappt inte själv vad eller hur men jag tänker att jag nog ska göra såhär lite mer. Sätta mig och bara skriva det som kommer ut. Publicera eller spara som utkast.