Jag sprang ju hälsoloppet igår. Om man nu hade varit i toppenfin form (eller ens hyfsad form) hade alla förutsättningar för att persa funnits där. En väldigt lättsprungen bana med bara två svagt sluttande uppförsslut, mestadels platt och också en ganska lång utförslöpa. Trevlig stämning, tjugo grader varmt och i princip ingen trängsel. Fina grejer. De som sprang tio kilometer springer två varv på denna bana – där man också fick fin support inne i ett bostadsområde och funktionärer hejade glatt vid varje sväng.
En annan grej med tiokilometersloppet är farthållarna. En väldigt kul och tacksam feature för de som har specifika måltider som 60, 55, 50 45 eller 40 minuter. För dem var det bara att hänga i och hänga på!
Mitt lopp då? Jag har ju varit snorig, och faktiskt bara sprungit kort, kort, kort i sommar. Typ tre kilometer, korta intervaller och inte någon längd eller mängd. Med det plus en förkylning förra veckan i bagaget bestämde jag mig för att försöka ligga stabilt någonstans mellan 4.40 – 5 min tempo. Inte pressa och puscha. Snabbare än så är jag inte just nu, och att maxpulsa kändes inte aktuellt.
Och nä, inte ens så snabb var jag. De tre första kilometrarna gick exakt enligt plan. 4:49, 4:47, 4:53. Jag sprang på, blev varm i kläderna och hade trevligt. Det var inte lätt – inte heller apjobbigt. Men sen kom kilometer fyra och pulsen slog i taket, varvid jag sänkte farten. De två sista kilometrarna, med lite uppför gick på 5:37 och 5:35. Som synes är jag ganska jämn i min takt – jag sänkte helt enkelt en nivå för att försöka hålla kroppen på den ansträngningsnivå jag hade bestämt. I mitt önskande hade det varit okej att springa under eller på 5-tempo, men där är jag inte riktigt.
Då går man i mål på 25:46 (snitt 5:08 per km) – pustar, trycker i sig en banan, ler mot solen och gläds åt väldigt trevligt arrangemang. En tävling utan djälvlaranamma, ändå med rejäl ansträngning ska sägas, och en erfarenhet av ett trevligt lopp rikare!
Där fick ni något att suga på – alla som tycker och tror att jag verkar ”så himla snabb!”. Jag med för den delen. Det är lite nyttigt att inte kunna riva av en femma på 22 minuter och tro att det är ju inget särskilt med det – så som jag tyckt innan. För många är 22 minuter fort. För mig personligen är 25:46 långsamt. Det långsammaste jag någonsin sprungit på ett lopp. Men så kan det få vara. Jag är vuxen. Jag vet bakgrunden och jag vet hur jag skulle gjort för att springa på 22. Och gör man inte jobbet – då kan man inte gärna förvänta sig att få tiden serverad på silverfat!
