Man tager vad man haver. Det är spännande att vi är designade att längta mer, sådant vi ännu inte har. Det bygger vår strävan. Hur jag än längtar vitsippor kan jag ju de facto inte skynda på naturen med viljekraft. Då är det härligt i att det jag tar istället kanske är något som du längtar att uppleva, att springa längs vårflod och vattenfall!
Så är den nämligen, rundan längs Ristafallet. Jag har beskrivit den precis i det här inlägget som heter ”broarna runt” och nöjer mig med att idag konstatera att snön har nästan smält runt hela varvet. Att det är bra tryck i vattnet (så att det dånar). Att luften är så lätt att andas i skogen. Att under det grågula gräset kommer snart nytt illgrönt att spira och att jag längtar tills det sker. Fallet, så mäktigt. Vattnet som hittar sin väg fram och sedan någon knapp kilometer uppströms kan man aldrig tänka sig att längre ner är det det dånande infernot av dubbla vattenfall.
Jag älskar att visa fina löprundor. Denna dag blev K mitt sällskap och hon en ny löprunda rikare. Båda gjorde vi distansrekord!
På ”andra sidan” ser man på riktigt hur stort Ristafallet är, eller att det är två vattenfall och inte ett. Här är det för mig nästan obligatoriskt att stanna och ta en bild, fast man har den bilden redan. Jag gillar vattenfall och vad de gör med mig!