Jag har tränat lite i helgen som var, men inga jättepass. Lite cykelkärrecykling i backig terräng som gick segt som kola. Inte mycket att berätta om. Igår kväll blåste jag bort senaste dagarnas trötthet med ett häftigt backintervallpass som tog där det skulle. Endorfinerna for runt i blodet hela kvällen och natten och jag är pigg och glad! BÄSTA grejen det här med backintervaller nära max!
Lång uppvärmning, först på smal rotfylld stig där jag välte ner på min vänstra vad/knä inte mindre än tre gånger. Surt och ont. På den stigen ramlade jag bara en gång när jag körde med klubben, men då var jag uppvärmd och hade väl lite draghjälp med farten. Note to self: ramla inte. Det gör ont. Sedan drog jag på lite på asfalten för att få upp pulsen innan jag kom till min intervallbacke. Där blev det lite kortslutning i hjärnan, och min första intervall ingår i uppvärmningen för jag tryckte på fel knapp på pulsklockan. Nåväl. Den var skitjobbig och snabb.
Totalt blev det fem intervaller. Fyra sittande intervaller och en ståendes/sittandes. Backen visade sig vara runt 430 meter enligt Garmin. En riktigt bra sugande backe, inte monsterbrant, men verkligen inte mesig heller. En ny kompis! Pulsen slog fint och hårt nära toppen, landade på maxnotering runt 88 % – av den maxpuls jag fått upp springandes. Jag tror att jag inte riktigt kan nå lika högt på cykel, men samtidigt var syran jobbigare än själva hjärtfrekvensen, om ni hänger med.
Något som jag ska ta med mig till nästa pass var att intervallerna blev väldigt olika snabba, jag tryckte lite för hårt de första och orkade helt enkelt inte hålla samma fart när syran kom tidigare och tidigare. Å andra sidan hade jag intentionen att verkligen våga trycka på. Man lär sig.
Intervall nr 2, första mätta – gick på 1:41, intervall nr 3 på 1:47, långsammast gick intervall nr 4 på sega 1:54 (trampade luft!) och sista där jag tillät mig stå upp bitvis gick på 1:47. Vilan lät jag vara mellan 3.50-4.15 (trafiken blev avgörande. 4.15 var skönast)
Jag tänkte att jag skulle sitta i intervallerna för att verkligen jobba ur benen och träna på rundtrampet. Jag har en tendens att, särskilt när jag blir trött, sänka ner hälen och ta i mest på nedtrampet. Inte så effektivt.
Efter passet doftade jag på de rosa fina rosorna som jag matchade och njöt en stund i solen. Jag körde rosa från topp till tå. Strumpor från Gococo och cykelkläder från Craft. Supersköna, jag är verkligen en fan av den nya modellen av cykelbyxor som de tagit fram. De har ändrat ganska mycket från tidigare säsonger, ska ge brallorna ett eget inlägg så får ni veta hur!
Det känns bra att ha gjort det första backintervallpasset – nu ska jag ösa på och återvända till backen då och då och se mina förbättringar. Syran lär dock alltid vara närvarande. Backintervaller ska man köra nära max.
Cykelutmaningen: 10 pass av 17 i maj!