Sol och klarblått. Lite blåsigt. Bra underlag och välsmord organisation. När vi cyklat ner till starten från Crafts huvudkvarter där vi sovit gott var vi laddade och förväntansfulla. Jag satt på en bra cykel med pigg kropp och vi, prinsen och jag, startade inte alltför långt bak, startled 18 av 57 (!). Bra förutsättningar för en härlig tur om nära 95 km mellan Berga by i Sälen och målet i Mora.
Jag och Prinsen höll ihop de första tre milen, vi höll lagom bra fart och det var tight men bra stämning i spåren. Vi var ett stort gäng som cyklade i ungefär samma takt fram hit. Växlade och körde om, blev omkörda av varandra osv. Jag hade en okej dag, pushade mig och hade måltiden under 3.45 gott inom räckhåll när prinsen släppte och jag hakade på ett annat gäng.
Med ungefär halva vasan avklarad började ambulanssirener ljuda, högt och nära och i ilfart passerade ambulansen mig och tog 500 meter längre fram hand om en kille sittandes vid sidan. ”Det ser ut att ha gått bra ändå, skönt” tänkte jag. Efter några minuter vände spåret ner i lång brant och mörk nerförsbacke med mycket sten. Jag hinner bromsa, två killar som jag känner igen bra och nyss cyklade med viftar och ropar att vi ska sänka farten. Jag bromsar samtidigt som jag når olycksplatsen där en skadad cyklist ligger lagd i framstupa sidoläge och blodpölen från hans ansikte nära nog är två meter lång och runt metern bred. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv. Den här killen är i behov av vård och det snabbt. De som stannat verkar ha läget under kontroll, så maler tankarna och jag blir lättad när jag längre ner ser en ambulans backa in i en glänta. Att jag inte stannar nu och pratar med ambulanspersonalen ångrar jag. När prinsen passerar några minuter senare går vårdpersonalen utan bår uppåt i backen. Jag hoppas så att han som skadade sig där är okej. Allt går så himla fort!
Nu cyklar de flesta runt mig lugnare, vi är många som blev illa berörda och de som kommer bakifrån cyklar med marginaler. Jag kämpar med tankarna, skulle behöva någon att byta ett par ord med för att bearbeta det jag nyss sett men ingen runt om verkar tillgänglig. Jag cyklar vidare utan jakt på minuter eller fart. Precis när jag passerat kontrolldepån i Oxberg ser jag i dikesrenen två medcyklister som börjar ge hjärtmassage på en äldre man. Allt går så fort, en funktionär springer dit och säger att hen ringt ambulans.
Nu brister det för mig. Jag cyklar vidare gråtandes. Jag känner att jag inte kan bidra med något mer än de som redan är igång gör och det är en så märklig och absurd situation. En man cyklar upp bredvid mig, också i behov av kontakt. Vi pratar en stund och konstaterar att det här inte är roligt längre, och att vi ska ta det lugnt och försöka koncentrera oss.
Jag cyklar och har svårt att fokusera, tänker att jag ska vänta in prinsen, men är rädd att ändå missa honom om jag gör det. Vill bara ha resten avklarad och vara i mål, men hittar ingen glöd att trycka på och pressa upp fart och puls. När det är 12 kilometer kvar passerar en kvinna mig som cyklar på i bra fart. Jag bestämmer mig för att haka på och stänga av hjärnan. Den sista milen kan jag åter pressa på och glädjen i cyklingen ökar i och med att kilometerna till mål minskar. Hennes fart avtar inne i Mora och jag passerar och trycker på mot mål. Efter en stund i målfållan kommer jag på att stänga av klockan. Vi småpratar en stund, jag tackar henne för bra rygg sista vägen och hon berättar att även hon gråtit bakom glasögonen bitvis.
Jag längtar efter prinsen, debriefar i Periscopeappen eftersom jag har behov att få ut känslan av maktlöshet. När vi ses några minuter senare är det en enorm lättnad. Även prinsen är väldigt illa berörd och vi pratar igenom loppet.
Blåbär och chips i väntan på cyklarna som fick åka lastbil. All transport flöt så himla smidigt!
På bussen tillbaka till Lindvallen, efter dusch känner jag mig åter som mig själv. Jag brukar ha tävlingshjärnan och pannbenet som min största resurs, den kom av sig idag. Är på ett sätt lite besviken att jag inte kunde samla mig och fortsätta mitt eget race, men är bara människa. Då och då händer olyckor. Skrubbsår är inget som rubbar mig, men det här som hände precis intill mig var allvarliga tillbud.
Att jag blev skakad och cyklade på annat sätt än jag tänkt är ingenting. Att jag inte nådde en måltid är oväsentligt mot sjukhusvård och operationer och begravning. Igår kväll nåddes vi av den tråkiga nyheten av dödsfallet. Hjärtlungräddningen hjälpte inte mot hjärtinfarkten.
Cykelvasan är inget farligt lopp. Terrängen är bitvis stenig, det förekommer rullgrus och på vissa ställen är det trångt. Inget konstigt alls. Med 12000 cyklister krävs massor av organisation och funktionärer och av alla nummerlappsbärare. Det är i det sista det möjligen brister. Att cykla ovan sin förmåga eller för tight inpå varandra kan vara riskfyllt.
Tiden i mål blev 4.07 för mig 2015. Jag hade lite för högt däcktryck för att resan skulle vara bekväm, men slapp å andra sidan punktering och är väldigt nöjd med min cykel. Känner att min cykling de första tre, och sista milen är som önskat och förväntat. Resten genomförde jag, that’s it. Det är okej, det var så det blev.
Tack till Craft för att jag fick bo fint med er! Tack till Crescent som stöttat mig mot loppet.