Allt du vill kan du göra. En topptur dit mina tankar kommer vandra.
Bara att sitta i bilen och styra de sista kilometrarna mot Storulvåns fjällstation, ca 50 minuters resväg från Åre, ger oss rysningar och lyckopirr. Solen står redan högt på en klarblå himmel. På vår högra sida tornar Getryggens östliga sluttning upp sig på ett välkomnande sätt. Sylarna lyser vitt i horisonten. I bagageluckan har vi ryggsäckar både för solgrop och topptur. I bilen bakom åker nämligen en Åreinflyttad småbarnsfamiljs topptursräddning; morföräldrar från Södermanland. Det är den 20 april och påskafton.
Hur långt du går bestämmer du. Hur fort du går bestämmer du. Resan är en del av målet och att uppleva nuet och häret är lättare med hjärtat kvar i bröstet. DU kan vara din egen topptursnorm. Lita. På. Att. Du. Kan!
Att gå på topptur har verkligen blivit populärt de senaste åren, vilket bland annat gjort att en helt ny standard för utrustningen tillkommit. Pjäxor anpassade för nya lätta bindningar, som fungerar lika bra att åka utför som att gå uppför med. Som med allt kan du snöa in, eller låta bli. Du behöver ett par skidor, en bindning där hälen kan jobba lös i gåläge och stighudar att fästa under skidorna. På kroppen har du med fördel kläder som andas, i lager så att du kan skala av – du kommer bli varm. Jag har en förkärlek för ull närmast överkroppen. Ryggsäck rekommenderas.
Innan jag sätter på stighudarna och öppnar upp pjäxorna för att få mer ut av gåläget sväljer jag en alvedon. Det är två veckor sedan ortopenden i östersund sydde fast vänstra tummens ledband, jag har gips – men bra balans och mycket vilja. Jag kan redan känna hur tanken kommer vandra hit. Storulvån 20 april. I augusti när första snölängtan alltid kommer. I november, när mörkret är kompakt. Vi ler mot varandra, min man och jag, säsongens första gemensamma tur. I grevens tid, eller femte årstiden om man ska vara korrekt. Och i t-shirt!
Vattenflaska, skaljacka (kanske behövs den högre upp?) och kamera i stora facket. Sond och spade i avsett fack, hjälmen utanpå. Mobilen ryms i en av två rymliga bältesfickor. Lavinsändare runt kroppen även om riskerna nu är låga till näst intill obefintliga och Getryggens östra sluttning dessutom är flackare än 30 graders lutning. Utrustningen är en tröskel och vi pratar om det; att det är synd. Jag blir irriterad över hur prylar bygger motstånd och osäkerhet. Mångas önskan som stannar vid en tanke utan handling. Drömmen om topptur avstannar för vissa där nörderiet, om man så vill, börjar. Mitt tips: köp begagnat eller hyr, fråga snällt att få låna, haka på något organiserat där utrustning ingår om du inte vet men tror du kommer gilla! Lämnar du inte pistade området på skidanläggningen där du åker behövs ingen lavinutrustning.
Låt inte utrustningshindret bromsa dig, för det är precis såhär härligt att topptura som det ser ut.
Vi börjar gå i de spår som många andra toppturstörstiga före oss dragit upp. Snön är blöt men fortfarande fast och taniga fjällbjörkar och sly blandar upp den vita vyn. Efter mindre än hundra meter tar jag av mig skalbyxorna. Skrattande står jag i pjäxor, på skidor, i shorts. Det känns knasigt men de är precis som jag trodde när jag klädde på mig dem, helt perfekta den här dagen. Jag fryser inte en sekund, varken på vägen upp eller senare på vägen ner.
Sluttningen blir brantare och pulsen går upp. Jag tränar för precis det här; att ha en stark kropp som är med på allt huvudet vill. Jag känner att det var ett tag sedan jag sprang och får mota bort en negativ tanke som väser elakt att det är onödigt jobbigt bara för att jag minsann inte tränat tillräckligt med kondition. Jag höjer gipshanden mot tanken, viftar bort den, fäster blicken högre upp och ler mot kameran. En drömtur på en drömdag måste dokumenteras – jag vill så gärna ha dig med.
Hur långt du går bestämmer du. Hur fort du går bestämmer du. Är det jobbigt att gå rakt upp sparar du pulsslag med att gå i zick-zackmönster. Resan är en del av målet och att uppleva nuet och häret är lättare med hjärtat kvar i bröstet. DU kan vara din egen topptursnorm. Lita. På. Att. Du. Kan!
Vi tar lite vatten innan vi siktar uppåt igen. Jag tänker att jag är glad att det ändras. Att jag ser massor med tjejer göra outdoor. Som skriver sina egna regler och som hjälper till att bredda bilden från en skäggbeklädd atlet, hängandes i rep på en bergsvägg. Katalog efter katalog för skidklädesmärken som landade på vårt köksbord under min uppväxt. Tjejer som chillade i fräknar och t-shirt och rufsigt hår, men killar in action. Sakta suddar vi ut den bilden, byter, inkluderar mer.
Jag bär nya röda softshellshorts ur Slingsbyserien, en kollektion som är gjord för stora turer, men vad som är stort bestämmer du. Bergans, som jag är så stolt att jobba med, har ett helt stall av grymma tjejer och utöver det killar med juste attityd och inkluderande tänk. Jag tänker på hur både plaggen och kommunikationen de (vi!) skapar inspirerar mig. Att det är viktigt. Hoppas att det här kommer landa i dig att våga göra, om du velat prova. Kan hon med gips kan väl jag!
Så är min tro, det vill jag ge dig. Känslan att allt du vill kan du göra och vad vi vet har vi bara ett liv som är precis NU att göra det på. Drömmer du om topptur, trailrun, eller kanske mer mountainbike, en fjällmara, ett maxmarklyft så ta ett steg. Gör och gör igen.
Vi bestämmer oss för att vi varit borta länge nog. Klickar ur bindningar, ställer tillbaka pjäxornas skaft från gåläge till utförsåkning, bindningarna likaså. Stighudarna dras av och viks ner i sin påse, hjälmen lossas från ryggsäcken. Snön är mjuk och blöt och för att vara ärlig, lite tyngre än vad som är skönaste åkningen. Mina lår skriker tidigt av mjölksyra. Att jag inte riktigt hittar den avslappnade åkningen som jag alltid annars har, gör inget när jag hör min man tjoandes av glädje bakom ryggen.
Fler stora svepande svängar och lite kul kortsväng. Det här, det är värt att Ronjas vårskrik! Så tänker jag när leendet blir större och hjärnan tar mentala stillbilder av allt som är nu. Vi tar ut riktningen men hamnar ändå snett och hinner precis styra om, landar vid vår solgrop med leenden upp till öronen. Där var det full fart med spadrace och kojbygge. Vi tackar varandra för turen med en kyss och säger – det här gör vi snart om igen.
I bilen hem, med ryggsäckar för solgrop och topptur i bagageluckan konstaterar vi återigen. Det är en ynnest att bara vara här. Jämtland ger oss lyckopirr och rysningar och en vilja att göra mer, göra allt. Det är onödigt att sätta upp trösklar som inte finns. När hjärnan vill och kroppen gör kan det bli en topptur i shorts också med gips.
Allt du vill kan du göra.
Utrustning på bild:
- Shorts; Slingsby Softshell shorts, tunna i mjuk och strtechig softshell med reglerbar midja och dragkedjeficka på låret. Jag har storlek M!
- Ryggsäck; Slingsby W32, en topptursryggsäck för tjejer, fenomenal passform och grymt smarta fack. Helt suverän!
- T-shirt; Bloom wool lady tee, t-shirt i 100% merinoull, 180 g/m2 med snygg v-ringning. Lika snygg till jeans som på topptur, älskar den!
- I ryggsäcken och först på, men sedan av, finns också Slingsby 3L women pant samt skaljackan Slingsby 3L women’s jacket (som jag berättat om många gånger förr) och tunna ullmössan Bloom wool beanie
