Alpina VM i Åre har börjat och de två första guldmedaljerna har delats ut. Det är folkfest i byn, massor med tillrest press och överallt ser man de över 1400 volontärerna i sina rödvita funktionärsställ. Det är happenings och upplyst på kvällen, byn har fått ett rödljus!, det är lite avspärrat och några tillfälliga byggnader har rests. Glädje, fokus och förhoppningar yr runt i luften.
Jag vet inte om jag hade tänkt så mycket kring känslan av att det skulle vara VM i byn, hade inte så mycket förväntningar, men nu när det börjat är det så stämningsfullt!
Invigningen var kall på”medal plaza”, hela parken i hjärtat av byn har blivit ett torg för priscermonier med mera och där hölls också invigningen. I minus 18 såg vi flaggparad, den officiella VM-låten (ytterst märklig) och tal. Roligast på invigningen var intervju med Anja Pärson och Lindsey Vonn, den senare har enormt pressuppbåd efter sig då hon gör sina sista starter i karriären. I förrgår; damernas super G och jag var på plats i backen!
Backarna var (är) folktomma, solen sken. Tog worldcupliften upp för att glida bort mot VM-arenan. Alltid när jag åker i denna tvåstolssittlift tänker jag på Italien, antagligen för att jag åkte en liknande lift i Cervinia på en superdag med massa puder dagen efter vi förlovat oss. Men här, minus 16 och strålande sol, om jag ska ta dig direkt tillbaka till Åre.
När jag ställde mig här, på en publikplats i Gästrappet när tävlingen var på väg att dra igång fick jag ett massivt pirr i kroppen. Jag rös längst ryggraden och kunde inte riktigt ta in det, this is it, tävlingen som är säsongens höjdpunkt och som vissa jobbat mot i många, många år. Det är något med känslan av allvar och dagen D när det är race som kommer så starkt till mig, att allt arbete lett fram till NU! Det griper tag och rycker mig med.
Efter att ha sett de första åkarna på publikplats här valde jag att åka ner till målområdet istället, för att där få bättre helhetsgrepp om tävlingen. Uppe är kul, men högtalarna hörs inte riktigt fullt ut och det blir svårt att veta placeringar och vad som sker efter just denna passage.
I målområdet fick jag sedan se när tävlingen avgjordes, applådera en överlycklig och lätt chockad (som det såg ut) Michaela Shiffrin som tog guld och fälla oroliga tårar (som bara kom, jag blev själv förvånad) över Lindsey Vonns crash. Det är svårt att återberätta, men stämningen var kokande med henne på start och tvärdog vid crashen. Nu gick det förhållandevis bra, men alla blev påverkade. Jag hade så gärna sett henne få göra ett bra resultat som avslutning på karriären! Nu får vi se hur störtloppet blir, om hon åker för en chans på guld, eller glider ner och tar emot publikens jubel längs vägen.
Efter racet åkte jag och prinsen hem och vi passade på att välja den längre vägen, obanad ute bland knotiga fjällbjörkar. Solen strilade mellan grenarna och känslorna fick landa. Tänk, nu är VM igång. På hemma plan hos mig i Åre! Det blir roliga och intensiva veckor där jag ska försöka se så mycket som möjligt ute live, men samtidigt hålla igång jobb vid datorn. När jag är i backen kommer jag försöka göra mycket insta-stories, så häng med där om du inte redan kollar!