Nyss dök det upp en bild i mitt facebookflöde. En bild som delats av tidningen Cosmopolitan (som jag nu inte hittar orginalkällan till på deras fb – men man kan se kommentarerna längre ner i detta inlägg i en annan bild här nedan.) Jag tog mig friheten att skriva lite text på den.
Plus-size. Ett ord som beskriver något som är – vadå? Större än normalt, så skulle jag säga, vad nu tusan ”normalt” dessutom är. Vi vet mycket väl att smal kan vara lika med fet inuti och att större storlek inte betyder ohälsosam per se. Sammansättning av muskler och fett på individnivå är grejen. Men skitsamma.
För jag blir så himla irriterad. På att vi inte kommer loss från det här. På att den (jag gissar vilt) tjejen som jobbar på Cosmo och skrev bildtexten faktiskt inte reflekterade över vad hon publicerade. Jag vill inte säga att hon cementerade någon slags sanning, för nej, jag VÄGRAR att se det så.
Det MÅ SÅ VARA. Att modellen Robyn Lawley är något mer normalbygd om man jämför med medelmodellen som bokas eller som finns listade hos modellagenturer runt om i världen. Men att beskriva henne som ”plus-size” i en bildtext – och vara anställd av en tidning med i princip enbart kvinnliga läsare. Det är så himla smaklöst. Det stjälper. Det värderar. Det hånar alla sunda ideal, även om de i nästa andetag säger att hon är svinsnygg. För vi läser inte det. Vi läser plus-size.
Men. Jag googlar lite beyond orginalkällan som uppmärksammade bilden på Robyn och Cosmopolitans bildtext som det är lätt att bli sur på. Och finner världen, så som den är.
Den som vi stångar våra huvuden mot varje dag vi orkar. Som får den ena att äta chokladglass och den andra att svälta sig och den tredje att knipa igen ögonen hårt och upprepa ”snabb och stark, jag är perfekt och min kropp är stark och snabb” i ett försök att värja sig. Tro mig. Vi är ganska många som försöker vara motvikt. E kommer exempelvis aldrig äga en barbie, jag svär.
Men hur jag än försöker tycka det är grymt att bilden nu blivit en mindre klicksuccé och att vi är fler som bara ”men VA ni måste skämta?” (dela!) så är jag ändå mest ledsen. Min googling gav mig det här klippet från Robyns egna officiella hemsida. Under ”about”:
A turning point in Robyn’s career was Vogue Australia’s decision to shoot her as the first plus size model to appear in an editorial specifically produced for Vogue Australia in the magazine’s 52 year history. The Vogue Australia’s Editor-in-Chief, Kirstie Clements, noted: “This is the first time Vogue Australia has shot a larger model and, of course, now that we have done it, I ask myself why we didn’t do it sooner. But that’s because Robyn is especially gorgeous. I went to the shoot to meet her and was transfixed by her beauty and poise. She is a truly super- duper model. When a plus-size model first turns up to the studio, she may be an anomaly to a team normally used to working with size-6’s, but once photographer Max Doyle started shooting Robyn, we quickly readjusted our preconceived notions of beauty. She doesn’t actually look plus size to me at all now.”
Bilden frontar hennes hemsida. Tjejen som själv beskriver sig som plus-sized på sin web och var/är ett historiskt undantag. Och jag har en bula i pannan och Vouge och Cosmopolitan säljer annonser och jag kniper ihop ögonen och säger till er och mig att det är ljug och ni är rätt och skriver en bloggpost för jag måste få säga det jag säger.
Men ändå. Den här bilden. Den där abouttexten. Den där copywritern. Världen.
Ridå.