Möter en sprudlande E i kapprummet på föris, som varit med personalen och hämtat grejer. Efter lite prat om hur dagen varit får jag med mig en tvååring med både jacka och leende och stövlar på plats. I bilen äter vi banan och jag försöker att grunda med att nu ska vi handla – goda saker att äta till middag och frukost till i morgon – sådant måste vi ju ha hemma. Positiv förstärkning.
På parkeringen startar det. Innan vi kliver ur bilden deklareras det från baksätet att E minsann ska gå själv och INTE hålla handen, bli buren eller åka vagn. Ni vet, saker som inte är kompatibla med att ta sig fram bland bilar. Jag tar fram en kundvagn och ställer ett skrikande barn däri. Blir räddad av en man som lyser och visar sin nyckelknippa med en ficklampa på. Hinner få loss shopexpressblipparen och två kassar innan farbrodern lämnar oss med en nu glad E. Thanks!
”Jag ska blippa mamma!” – jajjemen – vi blippar tandborstar och tar oss från skönhetsavdelningen via frukt och grönt – avokado, bananer och spenat läggs i påse innan stövlarna sparkas av i frustration första gången och jag lyfter en barntrasa från golvet. Räddningen kommer ovanligt enkelt genom att E får bära ask med physalis, de små orangea (färgintresset går i arv) frukterna. Vi traskar vidare medelst barnet skär ihop ungefär var tionde meter. Jag lyckas undvika en nära förestående äggmassaker, blåser ett nästanklämt finger vid mjölkdisken och tar emot fyrtiotvå medkännande leenden längst vägen. Och just det – samlar upp barn och stövlar och napp ett par gånger. Vår granne går förbi med kundvagn och säger ”när de är 13 har du andra bekymmer” i klämkäck ton. Antagligen.
Borta vid brödet har E en egen idé om en påse som ska med. Jag säger att om du lämnar tillbaka påsen där du tog den så äter vi russin ihop här i vagnen! (Den pigga energin jag försöker uppbåda i rösten här!). Det lutar mot oväntad succé. Barnet springer faktiskt glatt – lägger formfranskan prydligt och tar sig tillbaka.
Shopexpress – en fantastisk uppfinning! Russinen blippas och asken öppnas – nu kan vi festa på russin och avsluta handlingen med snabba steg. Trodde jag. Jag häller några russin i handen på E – och lockar med att du får hålla asken och får resten om du sitter här i vagnen. Ett pangerbjudande trodde jag. Men icke – BIG mistake. Kiddot kastar russinen – osmakade – gallskriker om en mamma som är DUM och kryper iväg och upp i en tom hylla. Jag väntar. Och pratar lugnande. Väntar. Skriken tilltar i styrka. Dummadummadummadumma! Till slut finns inget annat än att gräva fram barnet. Jag pratar lugnt, för döva öron. Berättar att om man inte sitter i vagnen (eller har stövlarna på sig – de har slängts iväg igen) så blir man buren, för nu behöver vi åka hem. Tjolahopp tjolahej. Tinnitus i örat, en minihand som rycker i mitt hår, en bebis som sparkar på insidan och med ett resolut armkroksgrepp om det ålande barnet och den andra handen på kundvagnen beger jag mig den sista långa upploppsrakan mot kassorna.
Vet ni hur svårt det är att bära en tvååring som inte vill bli buren? Skitsvårt! Särskilt när det känns om att en förlossning är på gång att starta av stresspåslag och man har några dagars matvaror i kundvagn med hjul som inte heller direkt samarbetar. Blickarna från de runtomkring. Om de var medkännande från början borta vid mjölkdisken är de nu förfärade. Varför får hon inte barnet att sluta skrika? Gör hon det illa? (AJ, aj, DUMMAMAMMAJAGVIIIIIILLLLLLINTEEEEEEJUSÄGERJAAAAAG!) Men jösses – föräldrar nuförtiden – de har ju helt tappat greppet!. Russinen flyger i ett frustrationskast (hur kunde jag tro att de skulle hjälpa nu?).
Jag stretar på mot kassan. E skriker så hon hostar, tar sats och börjar om. Ålandet fortsätter. Mina ord om att nu räcker det för döva öron. Nya illvrål. Hela Coop Forum är nu ytterst medvetna om det skrikande barnet. Jag greppar om, försöker ge en napp (som flyger tio meter på en nanosekund. Sorteras in under dumma idéer vi minns). Når kassan. Drar kortet. Greppar om. Slår koden. Bänder loss en hand från mitt hår medelst morrande. En kassörska kommer med nappen. Jag mumlar tack – men har liksom inte den i prioritet och inget leende övers tyvärr. När jag lyckas få in E i bilen och bältet sitter fast blir det tyst.
-Nappen?
Ja. Nappen ja. Den berättar jag att den finns någonstans där den slängdes – eftersom nappar är något man måste hålla i och vara rädd om. Vi åker hem. E är tyst, jag är tyst. När vi stannar hemma konstaterar en glad röst från baksätet att ”här finns det fler nappar mamma – i skålen – det vet jag!”. Vi samtalar en stund. E i min famn. Om att man inte får försöka bitas (undvek jag den biten?) – eller dra i hår – och att det är en bra grej att ha med sig stövlarna från affären. Vad säger man till mamma om man gjort såna dumma saker? Och hur gör man när man är kompis?
Man gör kram mamma – och klappar snällt och mjukt på kinden – säger förlåt gör man, tittar i ögon och under lugg. Och hjärtat lugnar sig, bebisen i magen är fortfarande upprörd, matkassarna ska fortfarande bäras in och plockas upp. Maten ska lagas. Men E skuttar själv från bil till hus och har gått vidare i livet. Själv konstaterar jag att det här var sista gången på i alla fall några veckor som jag försöker handla runt sjuttonsnåret. I alla fall om jag har ett barn på utsidan med mig. Som kan gå själv och slänga stövlar och russin och nappar i vilt raseri.