Så länge jag kan minnas har du haft silverhår. Till fest lite lockat vid öronen. Mitt första restaurangminne med vita tjocka dukar, tunga bestick och flera sorters glas – en guldbröllopsmiddag. Visst var håret lockat då.
Potatis och köttbullar, med brunsås, serverat i uppläggningsfat i metall. Kaffekokaren med visselljud. Du skötte allt med långa smala pianofingrar. Starka händer. Kompetenta och vana att ta i sedan tidig ålder. När blev dina vigselringar för stora? Jag minns dem så, skramlande mot varandra när du fixade eller slog ihop händerna och skrattade gott.
Jag minns dig glad men drömmande. Skogen och den friska luften var din plats på jorden. Vet du farmor, min förkärlek för blåbärspaj kommer från dig. En gång när vi skulle ut och plocka gick vi vilse, du och jag. Bara lite vilse, vi hittade snart nog stigen igen, och har pratat om det i 25 år sedan dess. Ett av många små minnen i en helhet.
Du har alltid varit kärnfrisk. Och bestämd i din önskan att få vandra vidare när det är dags. 94 år utan mer än alvedon, och du ville vara klar nu. Ville vidare.
Idag säger vi hejdå farmor. Jag har plockat blåbärsris. En liten bukett av det vi delade att lägga hos dig. Stora lilla E får en likadan. Hon har naturliga lockar vid öronen, älskar skogen och har ätit blåbär till mellis.