Häromveckan var jag hos Crafts showroom och fick äran att lyssna på en inspirerande, rörande och omvälvande historia. Shahrzads historia. Shahrzads historia om hur hon från att ha varit en vanlig 28-åring i Stockholm med internationell karriär, träningsintresse och två ben blev svårt sjuk i sepsis (blodförgiftning), dubbelamputerad och därefter tävla i triathlon.
Under förläsning och efterföljande middag fick vi ta del av Shahrzads unika berättelse. Om att de små vardagliga sakerna betyder allt när man blir sjuk. Hur hennes familj kämpade för att sjukdomen inte skulle ta hennes fötter och ben. Hur hon lyckades hitta sin inre superhjälte som sa ”jag kan klara det här”, efter att ha varit övertygad om att hon inte ville leva. Hur hon träffade sin tränare Cajsa och hur de kom fram till att Shahrzads pannben skulle nyttjas till triathlon, olympisk distans.
Från att aldrig cyklat landsvägscyekl till att göra det med proteser. Här firas första gången hon klarat den olympiska distansen på cykel. Nedan: protesmeck invid vägkant. Under avdelning; utmaningar man ställs inför som dubbelamputerat triathlet.
Det var en kväll med tårar, skratt, en massa hopp och jag bottnar återigen i att den verkligen finns där. Superkraften. Jag tror precis som Shahrzad stenhårt på superkrafter inom oss. Att när och om vi bestämmer oss, sådär på djupet-djupet, så kan vi.
Nu bor Shahrzad i Borås. Hon lägger all sin tid på att träna och på sin idrott. Hon jobbar med Craft i ambassadörsprojekt och det kommer att komma en unik Shahrzadcykelklädskollektion så småningom. Och just det ja, hon är min idol.
