Ibland finner jag mig själv sittandes vid en tom skärm som lyser vit och så tänker jag. Allt är redan sagt, precis allt har jag pratat med er om. Men så är det ju inte. Det händer massvis med saker mest hela tiden och det är klart att det finns liv utanför bloggen. Men så himla mycket liv som många påstår vete sjutton om det är. Varje gång någon bloggare säger ”Det ni ser på bloggen är ungefär 10% av mitt liv” så skrattar jag. För jag (tror mig veta) vet att det inte är sant.
Visst håller dygnet 24 timmar så på det sättet kan det ju stämma. Jag berättar inte huruvida det var succé att ta på overallen i hallen eller inte (mest inte), eller om jag fiskade upp två omaka strumpor i lådan, eller om jag fick till en ovanligt snygg eyeliner, eller om min mormor ringde igår. Men liksom, aktiviteterna. Det finns inte 90% mer potentiella bloggaktiviteter att berätta om. Äts det mat är det bloggmat. Äts det mellanmål är det en chans till mellanmålsstyling och contentproduktion. Tränas det ska kameran fram. Åker man på utflykt är bloggen med.
När jag lyssnade på podcasten Ofiltrerat som sändes i våras och gästades av stora bloggpersonligheter, handlade den mycket om stress. Att vara på resa och den ständiga jakten över bloggmaterial, att uppdatera. Att inte visa samma bild. Att ha nytt material. Ny fräscha färger. Krispigare, mer, bättre, större.
Jag blev så sjukt stressad att jag stängde av. Jag har också, som en effekt av det, medvetet börjat missa mina bloggmoments. Totalt kontraproduktivt eftersom det gör mig lite stressad, och antalen inlägg som förr var tre eller två om dagen är nu ett eller två. Men det gör mig också glad på ett sätt.
Jag känner mig lite mer fri. Ni får vara med, men ibland får jag träna ett distanspass på spinningcykeln utan en bild först eller sist. Antingen så är det så. Eller så är det helt enkelt så att vad som är en bra bloggbild har förändrats något så extremt mycket, att de bara blir bra bloggbilder om de produceras med tanke och i setting. Att halvskumma hemmagym inte gör sig tillräckligt bra. Att jag tror att ni förväntar er mer av mig och därför är detta blogmoment passerat. Allt jag berättar vill jag dock berätta, och de flesta dagar bubblar det av saker jag vill dela med er. Mina bästa!
Visst finns det en hel massa liv överallt. Jag säger inte vad som är rätt eller fel. Möjligen att det är knasigt att låtsas som att bloggen med bildprodktion och mellanmålsstyling och krispigt och stort och mer och bättre är så lite som 10% när det upptar mycket mer och också blivit ett heltidsjobb.
Tänk. Det trodde jag inte, att det skulle bli det här, när jag satte mig framför en vit skärm och kände att vad finns det mer att säga? Har ni något att säga, när ni läser det här?