Att upptäcksfärdspromenera med tremånadersbebis på magen och trä smultron på strå. Höra kusinerna i magisk mellan två och treårsålder filosofera, fnittra och fantisera. Macklunch med bullavslut under äppelträden. Armarna, de små som sträcks rakt ut och benen som springer så fort de förmår mot farmormormorfamn som längtat barnskratt. Att vara på plats i lugnet, för en vecka, för sommarminnen som får fäste. Blåbärspaj på nyplockade bär är de bästa blåbärspajerna och träningspassen med gummiband fäst i gammeltraktor är unika i sitt slag. 
Jag önskar er det. Jag önskar er inte det mörka molnet i bakgrunden. Sjukdomen som vi vet kommer vinna över farfarmorfar, men vi vet inte när. Skillnaden i att fota med glädje; fånga ögonblicket av lust – till svag känsla av desperation att verkligen fånga in bilden. Hur man passar på. Fotar minnen att återvända och återberätta kring. Hur vi tassar fram, på ben som blir brunare – genom kohagar och mellan kök och fikabord, utan att nämna. Utan att prata om det viktigaste, för om man inte tar sig till svärtan kanske den försvinner? Det smärtar. Mitt i det ljusa. Bland barnens tvärsäkra röster om att där i skjulet bor Pippi Långstrump och i ladugården bor det dinosaurier finns inget sen. I smultron på strå kan vi vila, och önska att vi får en sommar till, minst.
Det är skönt och vilsamt att vara där. Fint att förflytta sig åter till vår verklighet. Hemma har vi orden till våra känslor.