Jag såg en bild idag. En bild på två toddlers som springer på pigga ben på grusad parkering mot en bil vi inte längre äger. De har kläder på som är för små men kvar de pigga springbenen. Tiden som går är dagarna som är livet.
Igår ritade vi på vårt drömhus på vår drömplats i livet. Pratade morgondagens byggteknik som är miljösmart och håller i hundra år. Jag tänker på alla kartonger som står i magasinet som kommer att ha stått där i nästan tre år när de ska packas upp. Sparade vi bara sådant vi älskar, som vi vill ha? Vet jag att jag äger det som är i kartongerna? Dagarna som gått har bleknat minnet av vaser och uppläggningsfat.
I somras slog de springbenta barnen vad med sin far om att klara Åreskutans topp hemifrån oss. 15 km tur och retur och 1000 höjdmeter hoppsprang de och åkte sedan och badade när de sprungit ner igen. Idag såg jag en facebookpost med frågan om en 7-åring kunde springa 500 meter idag och ett enkilometerslopp i morgon. Två dar i rad, 1,5 km totalt kan det vara skadligt på något sätt?
I vinter vill jag träna hårdare än jag gjort på tio år. Har tagit mig tillbaka till en grund att stå på som jag vill bygga från nu. Mitt gymkort har gått ut utan att någon hört av sig och velat förnya det och bara den grejen stör mig så mycket att jag i praktiken har lust att byta ut det. Inser att det är orimligt att reagera så och förnyar det i eftermiddag. Läser raden som inleder detta stycke igen och känner det så starkt. Jag vill ha mer tung, hård och resultatdrivande träning som göder och föder passion, utvecklar och får mig att flyga i vår. Tiden, en faktor.
Rör dig. Rör dig nu för den bas du ska ha om några år. Rör dig nu för den energi du ska ha i eftermiddag. Låt benen springa och hoppa och var rädd om den rörelseglädje som bor i de som är dina nära.
Tiden som går är dagarna som är livet och i morse sprang barnen i snöglopp mot bilen och i vår när snön smält ska drömhuset börja byggas.
