Igår läste jag ett blogginlägg. Ett sånt där bra, välskrivet, argumenterande blogginlägg. Med begränsad erfarenhetsbank ska man (jag) akta sig för att tycka en hel jäkla massa. Men lite får jag fundera.
Inlägget hos Kvinnopartaj handlar om att banta är att hata, och att man som överviktig endast kan gå ner i vikt om man hatar sig själv. Hatar och äcklas och därmed orkar äta mindre kalorier än vad man gör av med. Detta ska upprepas i lång, lång, lång tid och sedan kan man ta del av budskapen om att älska sig själv och vara nöjd (det sista är ironi).
Jag har aldrig varit i sitsen att jag vägt 30 kilo för mycket. Tio kilo däremot. Nu är jag smal. Det finns så extremt många tår att kliva på här. Det finns gener, det finns sjukdomar, det finns hormonstörningar. Det finns god självkänsla, att vara nöjd, att leva gott och verkligen inte bry sig. Vikten är bara ett problem om den är ett problem för en själv. Punkt. Många känner att de har problem. Vissa vet verkligen inte vad de ska äta. Andra har koll. Jag har min uppfattning att trasiga belöningssystem/hunger och mättnadssingnaler och känslostyrt ätande är en stor orsakskälla, men också att okunskap är bov.
Kvinnopartaj menar att varje person ( i princip) som är överviktig (inte trivselkilon) är jojobantare med full kunskapsbank kring kalorier och rörelseenergi. Hon hänvisar sedan till studier att kvinnor går ner i vikt genom kostförändringar och inte genom träning. No shit Sherlock att kosten behöver justeras, det är ju oftast en komplett livsstilssförändring som måste till vid en varaktig viktminskning. Att hänvisa till forskning är så jäkla lätt. Hitta en bra studie som stödjer det du säger så är du hemma. Grabbarna på träningslära är några som bra på det här med studier. Vet att andra saker än enbart mat kan skapa eller i alla fall bidra till övervikt.
Det jag blir ledsen av är att kvinnopartaj med stark röst berättar en grej om träning för alla som kanske går och ruvar på en inre beslutsamhet att förändra sitt liv. Ta tag i sitt problem. Eller kanske det är ju det hon inte berättar som är det som skriker starkast. Det skrivs att för viktnedgång är det ett svältprojekt som gäller, inte en hälsoresa. Ett långt lågkalorihelvete utan roligt. Träning och endorfiner, att bli stark, få bättre kondition och kunna bära tyngre räknas inte i ekvationen. Andemeningen är att energi som läggs iklädd träningskläder är onödig tid som varken gör till eller från.
Där har hon fel.
Goa, Indien, februari 2007. Inte mitt gladaste jag.
Genom mina älskade endorfiner hittade jag tillbaka till den jag vill vara. Den jag är. Genom beslutsamhet och älskat muskelminne började jag jobba mot negativa tankar och läka inifrån och ut i träningskläder. För mig gjorde träningen precis hela skillnaden sommaren 2007. Jag tror att den skillnaden kan vara samma oavsett tio, tjugo eller trettio kilo som sitter obekvämt. Jag tror att det går att laga det som är trasigt genom att hitta en ny stolthet i att åstadkomma resultat. Resultat som kan vara en snabbare kilometertid eller en tyngre hantel, inte exakt 1300 kalorier i x antal månader i sträck. Här förklarar Lady Dahmer känslan som träning ger henne, i sin kroppsform.
Hela denna långa texten till träningens försvar. Men så var jag ju inte tjock till att börja med.
Det är möjligt att banta är detsamma som att hata. Men om det fastslås vill jag skrika att det är sanning i att träna är att älska. Och det tappades bort på vägen. I dubbel bemärkelse.
Istället för att säga allt det här inne på kvinnopartaj sa jag såhär: Det är lika sant här inne. Därför vill jag avsluta med de orden.
Jag tror på att höja priset på skitmat. På att lära ut självkänsla i skolan. På rörelse och idrott (rörelse kan vara dans, yoga, skattjakt, balansgång, hinderbana) varje skoldag och som lektionstid. Jag tror att vikten handlar mycket om något som saknas. Ett ätstört beteende kan vara att äta för mycket, av fel orsaker, känslostyrt och inte hungerstyrt.
Jag tror att man genom träning kan lära sig att älska sig själv. Klara av och växa. Känna sig grym och kapabel. Jillian michaels på biggest loser säger det bra. “it’s about fixing what’s broken”.
Jag vet att hälsosamma självsäkra och självälskande kroppar kommer i alla former. Och hur kul det är att lägga vikten på rolig rörelse. Det är svårt att vara destruktiv med glada träningsendorfiner i blodet, det vill jag skicka med som ett inpass i denna eventuella debatt.
Ingarö, Stockholm, 2012. Happy – happy!