Jo tack, bara bra. Själv? Annika ställde frågan. Jag hörde någonstans någongång att om man tar valfri 30 årig kvinna och sätter henne i en kurator/terapeutsoffa och frågar; hur mår du? Egentligen. – Ja då kommer hon att börja gråta.
Vissa dagar mår jag lite så. Som att någon envisas med att sätta skorna på fel fot och trängas på bussen. När ansvar och mandat inte klickar. Måsten, borden och att inte hinna klämmer upp andningen i bröstkorgen och ingenting blir gjort. Andra dagar är livet fyrverkeri. Barnet säger ”äsklar dig”, middagen är mumsig. Jag springer starksnabba intervaller, får ”låt oss göra det här ihop” svar på de tre jobben. Kompis, det går bra nu.
Kroppen är stark. Jag sover gott om natten. Hjärtat slår med passion. Och tårar behöver komma ut för att skrattet ska klinga gladare. Drömmarna dröms stort och kraften finns för att jag skapar den. Så mår jag. Hur mår du?
Inbyggd styrka i mina skor. Fina grejer när man är en känslomänniska som har tårar nära.