Vi har varit i Åre och haft en magiskt fin helg. Vi har också sett hur bilbälte gör hela skillnaden. I lördags morse, runt niotiden, åkte vi hemifrån med sikte mot Vålådalen och blanktjärnsrundan, men kom inte längre än några kilometer förrän vi såg två bilar med varningsblinkers och som vinkade. Vi stannade, såklart.
Det var svinhalt på vägen, en halka som inte syntes. Vi klev ur, två tjejer stod skakiga och upprepade hur nära det var att de krockat. Med vilka? Vi gick en bit till och fick sedan syn på bagage som virvlat ur och en kvaddad vit bil på väg in i skogen. Den hade fått sladd, nästan frontalkrockat med tjejernas bil, sedan fortsatt snurra, voltat och stannat. Vi samarbetade, vi som stannade. Fick ur föraren M och passageraren P chockade och med mindre skråmor. De hade haft bilbälte. Slagit i hårt.
I baksätet låg I. Andades och hade puls, men var inte vid medvetande. Hade synligt tumlat runt och hamnat nära nog i framstupa sidoläge. Vi vågade inte flytta på honom. Varningstrianglar och filtar, sitt ner, du är i chock. Sitt ner, ambulans kommer snart.
Ambulansen kom efter runt tio minuter. Så skönt att lämna över. Vi hade tappat känslan för utflykt, vände hem och gick en sväng på Skutan istället. Upprepade vilken skillnad bältet hade gjort. Hela skillnaden. Vi hoppades att också I var okej, vi lämnade innan de flyttade honom eftersom vi inte hade mer att bidra med.
Söndag eftermiddag i mataffären. Får plötsligt syn på M, som går bredvid en tjej som stöttar honom lätt. P är också med. Vi går fram, säger hej och vad fint att se er. M och P minns oss inte. Slog i huvudet hårt. Men ni hade bälte säger vi, det var bra. Vi frågar hur det gått för I och får reda på att I vårdas på Umeå lasarett för hjärnblödning (som inte troligtvis kommer ge hjärnskada), bruten rygg och bruten nacke. För stora skador för Östersund. Han kan röra benen och kommer bli bra. Tids nog.
I hade inte bilbälte.
Ha alltid bilbälte.
