Nu drar jag och det här galna gänget till vårt sommar-Åre, spanar på vattenfall, springer runt turkost vatten och cyklar nerför Skutan i dimma, man vet ju aldrig med den om den tänker gömma sig i molnen en vecka. Familjebilder ska vi ta också, om ni minns?
Det är en så sällsam glädje. En känsla högre än himlen och lycka större än bröstet när vägen vänder neråt i serpentiner och dalen som utgör vårt Åre-Sadeln blir synlig. Drömmen som är sann, som är vår, som vi kämpat och realiserat. Jag behöver nypa mig i armen men ändå inte eftersom jag just känner det så tydligt, rent fysiskt, att det är så speciellt.
Där mår jag bra. Här vill jag leva. Där mitt hjärta sjunger.
