Jag och min man A har en fin midsommartradition som vi värnar mycket om. I snart tio (!) år har vi firat midsommar med Prinsens universitetskompisar som nu förstås också är mina vänner. Vi blir fler och fler för varje år givet att det kommit till en massa barn och helgens festligheter har bitvis ändrat karaktär men kvarstår gör det faktum att vi ses hela helgen, inte bara för en dag eller kväll.
Midsommarhelgen ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag verkligen, verkligen, verkligen tycker om det här gänget. Det är kompisar som stöttar, som är intresserade av varandras med och motgångar och gärna hjälps åt. Flera i gänget jobbar ihop och ses därför ofta och mycket och det finns en grundtrygghet som gör att det inte är långt till de där samtalen som är på djupet. Där det inte nödvändigtvis så att det blir lätt att prata om sådant som är svårt och tufft, men där det alltid är mjukt att landa. Vi har fantastiskt roligt ihop, det skrattas, pratas, busas och det kan pratas allvar och torkas en och annan tår.
Vi lagar midsommarlunch och leker lekar, inte sällan rivs det av ett träningspass eller tittas på en magmuskeldelning och hur den gått ihop sedan sist. Det är fiskdamm och fotboll och blomkransar, det är skaljacka, filt, jordgubbstårta och gummistövlar och babyvakter och rödvin till grillningen när barnen somnat.
Vi skulle förstås ha varit med i år igen, men lilla E har haft vattkoppor och stora E går väl antagligen och bär på sjukdomen utan att några symptom ännu synts till. Det lutar åt att vi får fira solokvist och jäklarns vad jag är ledsen och besviken för det. Inte för att jag missar små grodorna, men för att jag saknar mina vänner efter en intensiv vår och jag sett fram emot den här helgen så mycket.
Min inställning till vattkoppor har varit ”bring it on – alla ska ju ha det någon gång” och jag tänker också att sommaren ju är en bra tid att vara prickig i några dagar, men kan förstås förstå att andra inte vill riskera att få det. Men hur gör man nu med vår stora som inte har symptom och det lilla som är friskt, lever i karantän i 20 dagar? Hur tänker ni?