Så stolt jag blir varje gång du sprintar med fart. Varje gång du klättrar längs väggarna på förskolegårdens lilla hus, med starka ben placerar du fötterna på väggarna, nästan i split. Balanserar och showar; ”det är enkelt faktiskt”.
Som jag hindrar inbyggd impuls att säga ”akta, bromsa, försiktigt!” när du rullar fram med kick-bike eller hittar berg att bestiga. Bootar om min hjärna, går tillbaka till det jag vet och kan. Hur man sa till mig. Ler istället och säger ja! wow! Vad högt och fort, bra jobbat!
Tänker att du på riktigt tror att jag vinner nästan i allt jag ställer upp i. Att jag nästan är starkast i världen. Att det inte finns några hinder.
Precis som jag gör kan du som vuxen säga till dig själv;
