Långa backintervaller upp till Copperhill
Hjärtat dunkar. Pulsen känns i huden. Andhämtningen är tung och hjärnan bråkar mellan stanna-stanna och kämpa-kämpa. Kliv, kliv överlev och röd zon på klockan. Röd zon som är hårt belastande och bygger förmåga och kapacitet till nästa pass i illröd ansträngning och hjälper kroppen att syresätta sig bättre sen. Sen när några till löppass lagts på högen av träningsvolymen, vilan gett effekt och backen ska springas igen.
Långa backintervaller upp till Copperhill. Tre till antalet och totalt 14 minuter i zon 5, den tuffaste zonen. 22 minuter därtill i zon 4, en zon som som utvecklar och brukar anses ligga där kring mjölksyratröskeln. Jo tack, sweet spot. En kvarts uppjogg och en kvarts nerjogg. Själva intervallerna i sig, inte förplanerade annat än att den långa backen skulle springas. Inte styrda i tid utan på känsla. Därför blev den första intervallen den längsta och de andra två något kortare. När man springer backintervaller i röd zon och i backe är mitt trick att ta riktigt lugn gåvila, och att låta pulsen droppa så pass att du mentalt känner dig sugen på nästa intervall. Det är kanske att begära mycket att vara mentalt peppad, men för mig brukar jag bli det när pulsen sjunkit mellan 50-60 pulsslag ner.
>> Intervallpass långa backintervaller – här är två konkreta träningspass
Det bästa med att springa långa backintervaller uppför i en backe som bara fortsätter är att vilan kan vara stående eller lugn, lugn promenad uppför och att vid backens slut, i detta fall Copperhill, så har man en nedjogg i utförsbacke som också den tränar kroppen fint. Nedför rullade jag i snabb kilometertid med lugn puls. Ljuvligt och himla bra att träna teknik att springa utför. Hitta träffbilden med foten under kroppen och att våga luta med!
