Det här med cykel alltså. Jag har förstått att det finns en hel kultur, massor av uttalade och outtalade regler om hur det ska vara, vad man ska ha på sig, vad man aldrig skulle ta på sig och hur allting fungerar. På avstånd har jag noterat att reglerna finns, men inte brytt mig om att gräva i dem. Jag är ju ingen cyklist.
Men så förhåller dig sig ju så att jag faktiskt är på väg att bli lite cyklist. Min träning består just nu i formtoppning för fyra cykellopp under sommaren. Jag tränar naturligtvis annat också – som jag självklart kommer fortsätta med, men tanken vandrar ofta till nästa cykelpass. Det är där jag investerar mest just nu.
Inför vårens första pass med cykelbyxor epilerade jag benen. Det brukar jag i och för sig göra med jämna mellanrum, det var inget nytt i sig. Under tiden som Braun Silképil jobbade (som jag fått från en pr-byrå, oklart om de vet något om cyklisters ben) funderade jag konstigt nog på cyklisters håriga eller ickekåriga ben.
Det är fascinerande hur inkluderande rätt grejer, rätt outfit och rätt look kan vara, och skapa direkta tillhörighetsband. Du och jag kompis! Löpare i full mundering med extra allt i technical sportswear som hejar på liknande löpare i spåret, men som inte höjer handen till hälsning när någon joggar i gamla mysbyxor och hoodie. Skidåkare som ser andra skidåkare hänga på stavarna i bindningarna i liften (fastän man inte ska för att det inte är bra för pjäxor eller bindningar) och tänker – där står någon som kan åka skidor. Någon som är som jag. En grupp cyklister som är nya för varandra, hur den med dyr cykel blir mest intressant och dras med i gänget på en nanosekund.
Jag gör allt fel. Har korta cykelbyxor utanpå långa. Har vita strumpor när jag kör i skogen. Cyklar mountainbikelångpass på asfalt för att samla mil. Har rosa tillsammans med rött. Och vad glad jag är på min cykel!
Jag läste med stigande förvåning och lätt leende en sida i cykeltidningen Pedal som handlade om vilken typ av cyklist man var. Efter preferenser och val kring frukost, kaffe, strumpor, drömresmål etc skulle man placeras i rätt cyklistfack. Jag har ingen koll.
Jag cyklar glatt så fort jag kan i sällskap av andra. Jag suger åt mig av tekniktips och träningsidéer på samma sätt på två hjul som på springande ben och i gymet. Jag tycker att det jag gör, det jag cyklar på och vad jag har på kroppen duger eftersom jag har valt det. Sen har man ju inte heller en oändlig arsenal av prylar ( eller cyklar!) att välja från. Jag är inte så ängslig av mig – och jag har välkomnats precis så som jag varit där jag cyklat i grupp. Det gör mig glad, men beror också kanske på min approach? Malin skrev ett fantastiskt bra inlägg kring det här med inkluderande och grupptillhörighet inom cykel. Riktigt jäkla bra! Alla ska med.