Jag har gått och funderat på en grej men inte velat (vågat) skriva om den. För det är ett så svårt ämne att närma sig, så många olika vinklar, upplevelser, historier, bakgrunder som gör att mottagandet blir knas. Men samtidigt, om det här är min justnuupplevelse, visst måste jag kunna dela den?
Jag älskar mina barn. Men de gör livet svårare. De gör framförallt mitt träningsliv mycket mycket svårare även om oro/sömnbrist/matvägran/klädvägran/nyp/kladd inte heller rejtar på topplistan. Däremot finns det ytterst få grejer som slår varma barnkinder, förtroendeviskningar och gapflabb, men strunt i det nu.
Jag älskar mina barn. Men jag är ganska trött på att känna mig låst. Låst till träning enbart när det finns en annan vuxen hemma och att denne vuxna alltid är min man, vilket innebär att vi inte kan dela ett gemensamt älskat intresse. Låst till att om den andra vuxna är borta inte kunna agera på lusten och behovet att springa en sväng eller cykla över rötter. Låst till att träna på lunchen för att rodda morgnar ensam är roddigt för den som gör det och att rodda hellånga eftermiddagar och kvällar är jobbigt och en vill inte komma hem och ha missat de få timmarna som finns på dygnet som vi har tillsammans för att träning hände. För jag älskar dem.
Så jag tränar på lunchen. Jag tränar på kvällstid efter att barnen sover när det är min dag att få ta mig ut. När klockan är 19.30 och jag egentligen är trött. Jag kan träna hemma i ett fint hemmagym men jag kommer inte ifrån att jag är låst. Att vara låst är inte den bästa träningsmotivatorn, även om kettlebellen är orange.
Min träning är inte längre min. Den är låst och kidnappad av två meterlånga dramatenkarikatyrer med maximalt påslag av känsloregister som i ena fallet gastar om nätterna och i andra fallet har satt sig själv på makaronkost och båda sakerna gör mig tokig.
Jag älskar verkligen mina barn men jag känner mig låst. Träningskapad (och gnällig på gränsen till absurd) och låst. När går det över tror ni?