Att åka varm buss till slussen. Gå av till frän lukt och linda halsduken tätare för att kunna andas. Inte kunna andas och få kväljningar av halsduken. Kliva på tunnelbana som kränger. Hålla andan och knipa ögon. Skynda på stegen, slita bort halsduk som en livlina, ta trapporna upp till skanstull medan kallsvetten rinner längs ryggraden. Se sig omkring i desperation och inte ha någonstans att ta vägen. Alla papperskorgar har fasta tak som lock, sådär så att man ska vinkla in skräp från sidan. En omöjlig manöver.* Tar steg åt höger, sen vänster, framåt. Runt den där husknuten? Massor med människor överallt stressar/strosar fram. Paniken i huden och de där stilla sekunderna när kroppen kapitulerar. Ett träd i alla fall några meter från närmsta förbipasserande får bli förnedringens mittpunkt.
Kan inte komma nog fort därifrån. Vill inte titta upp och se hur många som stirrar. När jag småspringer bortåt längs vägen med sänkt huvud önskar jag att jag kunde hissa en liten flagga från jackans uppfällda nackkrage:
”Jag är gravid faktiskt. Och att tvingas kräkas på allmän plats är nästan exakt det mest förnedrande som finns.”
Ridå.
Jaha. Och vad har NI varit med om för kul idag?
*Nej. Inte för en hand som håller i typ en takeaway mugg med morgonens goda latte. Men för en illamående gravid kvinna som försöker undvika uppmärksamhet är inte en överkroppsrotation medelst horisontal fällkniv någon strålande lösning.