Det var sjuttiotal och tre fotbollsspelande killar var kompisar. De träffade tjejer, de umgicks och hade mycket kul ihop. De åt absolut kräftor. Åren gick. Bröllop, semestrar om sommar och vinter. Bebisar och baciller. Flyttar, husbyggen och jobbtimmar. Fotledsskador och nummerbyten.Och så kräftor om sensommaren.
På årets kräftskiva var vi 27 stycken. De ursprungliga sex, såklart, och så bebisarna som blivit vuxna, som fått egna barn och bebisar. Vilken grej att vara med om.
Vilka har du kvar så – eller tror du kommer ha om 30 år? En svindlande tanke – men värd att fundera över och lägga kärlek i.
Så har jag umgåtts i helgen. Med de som känt mig sen innan jag fanns. Som ler och skakar på huvudet när de ser minime. Utbrister ”men det är OTROLIGT!” hur likt det är. Som du upp i dagen. Och så har vi skrattat, hört vad som hänt sedan sist, fått tips om bilmärken, hört hur semestern varit, berättat om flyttar, nya husdjur och sänkt axlarna. Att vara med de som känt en sedan man inte fanns. Det är något alldeles speciellt i det.
Och det är något som mjuknar och lägger sig till rätta i själen, när man vet att de som spelar boll, balanserar på mur och virar in sig i filt när klockan slagit efter läggdags har så många år kvar av sensommarkräftor.