Åh! I eftermiddag kommer L och C och deras smågrabbar A och A till oss från Örebro och stannar till på lördag. Jag och C har vuxit upp tillsammans, är som bror och syster då vi från innan vi fanns tills vi blev runt 16 varit på minst en, men ofta två eller tre semetsrar PER ÅR ihop, och sedan sjuårsåldern bott rakt över gatan från varandra. Alla promenader till skolan. Alla promenader till bussen som skulle ta oss till nästa skola. Träningar. Läger. Fritids. Där finns en sådan enorm förståelse för hur och vilka vi i grund och botten är, att allt är så extremt avslappnat. Vi har delat och delar massor av intressen och allt är så enkelt med C. Vi har dessutom gift oss två gånger.
Första gången var i Sälen, vi stod rödmosiga efter en dag i backen, i raggsockar och nån platsblomma i hand – i treårsåldern och tyckte vi skulle göra slag i saken. Andra gången var en teaterföreställning och då hade det sytts upp snygga outfits, tidsenliga enligt den hstoriska händelsen och allt.
Vi delade på oss i några år för att jag gick skidgymnasiet och flyttade 100 mil, och han senare flyttade till Jönköping och jag till Örebro för högskole/universitetsstudier. Men vi hade bra kontakt, och på C’s 25-årsfest fick han en alldeles speciell present*. En av mina då nyblivna bästa kompisar som jag lärt känna under några år i Örebro hängde med hem till hemstaden, för hon var ju helt enkelt tvungen att träffa den där C. Vem han var, kolla läget, eftersom både jag och min mamma högt uttryckt at de var som gjorda för varann. Jahappja.
Och nu sitter vi här, rätt många år senare och jag längtar tills de kommer på besök. Med två barn och hund i släptåg, ringar på fingret och med solsken i blick. Vad vi ska hitta på? Äta god mat. Röra oss i naturen. Grilla korv ute. Leka. Busa. och förmodligen skratta en massa. Härligt!
Nä, ni behöver förresten inte vara oroliga kring det där med månggifte. C löste det så himla smidigt. Precis när alla satt sig till bords och prinsens och min bröllopsmiddag dragit igång så klingades det i ett glas. Toastmastrarna fick panik i blick och ba ”men NÄEJ…inte i planeringen!” och C reste sig upp. Förklarade helt kort att vi hade lite pappersexcersis kvar att göra innan dagen kunde fortgå, eftersom han och jag ju redan faktiskt var gifta. Bildbevis från båda tillfällena visades upp på storbildsskärm. Han bad mig helt enkelt sätta en kråka på den skilsmässoblankett som han redan signerat och så drog skrattsalvorna igång och världens bästa bröllopsfest fick en urkul inledning. TACK!
Foton: Adorable moments
*Ja, alltså, jag hade ju en annan present också, för man kan ju liksom inte riktigt bestämma sådant där i förväg, men bra blev det ju och det är onekligen L som var höjdarpresenten den dagen. Fina L som var tärna på bröllopet och är en så himla kär vän. Tack för att ni är ni och att jag fått två av mina bästa vänner på ett och samma telefonnummer med riktnummer 019.