Jag sparade årets första riktiga träningspass lite. Sögs på karamellen och inväntade rätt känsla. Dessförinnan, aktivitet, sådan som kommer på skidresa. Mjuk yogastretch och carvingsvängar men ingen pulshöjning eller kraftansträngning.
Jag ville ha lust till puls och sug efter trötthet, upplevelselängtan och tid att njuta av årets första puöstopp. Så kom det sig att årets första träningspass blev 5 km hård längdskidåkning under mörk eftermiddagstimma. Kroppen hojtade att det var dags och jag valde längd före löpning givet upplevelsejakt.
Spårets inledning gav lungorna ett hej och välkommen, det är kuperat men kul att vara igång. Som alltid under säsongens första längdpass är det som att det bara finns en växel, den precis på kanten till mjölksyratröskeln. Fullt ös framåt och hoppas att det håller. Värmen i kroppen, takt och teknik som hittar åter. Puls och glädje. Bara eftermiddag men stjärnor och skog som inramning vid sidan om eljusens mjuka sken. Rytm och glid, tryck och böj.
Som en första provsmak av hur jag vill ha min träning 2017, så blev första passet för året. Lite kort men intensivt. Nära hjärtat och med full glädje under och framförallt efter, när pulsen sjunkit och endorfinerna blev kvar. Efterlängtat.
Nu kan 2017 års träning fortsätta. Varierat, hårt, långt, kort, svårt och lätt, med motstånd eller pass jag spritter av iver att köra. Utomhus, utomhus, utomhus och något enstaka inne. Stjärnklart, morgon, lunch och kväll. Årets första har gett fin mersmak och rosor på kind. Noga utvalt, inte slumpartad. Så viktig och efterlängtad som min träning är.