Det bor en nygammal känsla i min kropp som är så stor, så stark, så genomträngande att den pausat omvärlden och allt som var nyss.
En lättnadsglädje. Lugnstyrka. Energikoncentration. Kraftmod.
Som att jag klivit de sista metrarna ut ur en tågtunnel och mörkt blir till bländande ljusljust, så starkt att ögonen knappt kan se.
Så. Fast på insidan.
Jag kör bil från en mataffär där jag vardagsmatshandlat och fnisset kommer från ingenstans. Överrumplar. Överraskar mig precis där siffran säger 80 och fartkameran står.
Åresjöns svarta vatten till höger, skutan bakom mig, Totthummelns mjuka rundning ovanför.
Fnisset växer till skratt. Som månader av ljud som legat på vänt. Inlåst bakomunder mörker jag inte förståttförmått att rubba.
Ensam i bilen, vardagsmat i påsar, på väg hem till adressändringens nya faktauppgift.
Hit. Där.
Dit, till drömmen som inte kunde vänta.
Serpentinvägen uppför berget. Mountainbikeslingan, den nyanlagda, är min granne nu och skrattårarna rinner. Rinner för den och för tystnaden och för elden i bröstet och min springlängtan och allt som känns nu som nyss inte känts alls.
En lättnadsglädje. Lugnstyrka. Energikoncentration. Kraftmod.
Med kylvaror och torrvaror på sin plats kan jag fylla vattenflaskan.
Solen badar berget i guld, Totthummelns topp kallar och jag villmåste upp. Ut.
Midsommarblomstrande höjdmeter och stig drunknad i klorofyllgrönt. Pulsen fick dåna på och jag valde snälla, mjuka, medkännande tankar.
Konditionen kommer att bli bättre. Andetaget mindre ansträngt. Mjölksyran besöka senare snart.
Så stod jag på kanten till där solen öste guldljus. Med lugnstyrka och lättnadsglädje. Som att jag idag tagit steget in på prisceremonin och plötsligt förstått exakt hur mycket viljadrömmakämpa som tagit mig hit.
Mörker har mött ljus.
Det är många dagar efter beslutet att drömmen inte kunde vänta. Det är dagen drömmen inte bara blivit sann utan verklig vardag.
Att något så banalt som en vardagsmatshandling kunde motsvara medaljen runt halsen och bli den förlösande droppen till känslostorm.
Jag tar de sista lätta kliven genom ljung och får fjällhorisont och solsken i blick. Det stora priset, den stora vinsten, min nya guldstänkta vardag som jag ska vårda med allt jag har och förmår är här och sann.
Skrattgråten och pulsen som idag dundrar i öronen som jag med bergspass efter bergspass ska lindra gör den verklig.