Nytt år, ny webb! (utveckling pågår)
Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

I väntan på att få träna – en småbarnsförälders vardag

Jag tänkte på det häromdagen, att träningsintresserade småbarnsföräldrar går i någon slags ständig väntan på att få träna. Liksom lite i beredskap, lite i startgroparna, med en unge på en höft och träningstightsen på. Mitt bästa knep att få till träningen när jag var föräldraledig var att starta dagen med att ta på träningskläder, för någon gång skulle luckan komma – eller så kunde man skapa den. Inte sällan kom den först när barnafadern kom in genom dörren.

-Hej! – allt är bra, här är barnet – jag ska träna,  vi ses!

För det är ju så. Även om alla tips som heter något i stil med ”träna när barnet sover”, eller ”träna tillsammans med barnet”, så är det antingen en slags träning som kräver både planering, en rejäl gnutta tålamod och faktiskt, prylar som funkar. Visst vet jag, med erfarenhet och kunskap i bagage, att du visst kan träna dig trött med gummiband eller med en kettelebell, men det handlar också om känslan, tycker jag. Värdet av vad träningen är. Vad den kan vara, hur man vill att den ska kännas.

Kraften i att få lyfta tungt, springa hårt, cykla fritt, flyga fram. Att vara en i gänget, eller njuta tystnaden.

Min träning är viktigare än att bara få bli av

Det är svårare att få till ett högkvalitativt kettlebellsträningspass med en nio månaders bebis som kryper omkring, än vad det är utan barnet runt fötterna. Att springa härliga skogsstigar med barnvagn är snudd på omöjligt och ja, även om löparbarnvagnar finns i bra modeller så är det ändå friare form att springa utan, cykla utan. Är simning din sport faller det på rimligheten och alla gym har inte barnpassning och om de har är du beredd att bli avbruten när som helst. Utöver det rent praktiska är det något med det där att man faktiskt VILL att träningen ska få ha sin plats. Att jaget mår så bra av träningen att den tiden är helig, ska sättas på pidestal, få vara så viktig som den är, inte något som hastas undan eller som när som helst kan avbrytas för att barnet ska ha uppmärksamheten och tiden istället. Detta, tycker jag är den största svårigheten. Det som blir frustrerande om man försöker och försöker men alltid blir avbruten. Då kan väntan på träning istället vara vilsam. Väntan på att min tid kommer. Min tid är sen. Landa i träning – inte för prestation – utan för välmående.

Att vara i väntan på träning kan vara förlamande, eller en möjlighet. Det är ett mindset, ett pussel, en snårig bana under några år. För visst vill vi hinna allt. Hinna vara närvarande föräldrar. Hinna träffa varandra i en vuxen relation. Äta tillsammans, gå och lägga sig samtidigt, träffa vänner, läsa en bok. Träna. För många är det här lunchträningen verkligen slår igenom. Vad är viktigt, vad mår jag bra av?

Lösningen är nära – eller några år bort

Med två heltids eller för den delen deltidsarbetande fölräldrar som vill träna är:

  1. tidiga morgnar
  2. lunchträning
  3. transportträning
  4. och helgträning

…uppenbara möjligheter. Att enas kring ett mindset och att förstå frustrationen för den som blivit ”träningslåst”, att lämna över och att skapa möjlighet för varandra. Det handlar också om att bygga en slags kultur och att skita lite i vad alla andra gör och hinner eller säger sig vilja hinna. Visst är lite träning som blir av alltid bättre än ingen träning. Att vardagsmotion och rörelse är grundläggande för din totala hälsa det vet du, men den, den går att göra med barnvagn eller med barn i lekpark. Nu snackar vi träning i form av syreupptagningsökande aktivitet eller muskelstärkare. Träning mer som intresse och målsättning, än who’s rekommendation (150 minuter per vecka). Det kan också vara så att din viktigaste träning och ditt planerade träningsschema är några år bort. Att den där målmedvetna satsningen byts ut till ”träning för att vara stark och frisk i vardagen”.

vad är det du längtar – vad bygger din träning för dig?

Jag går bara till mig själv, men sällan har en viss tid på milen känts så ointressant som nu. Jag längtar upplevelse och frihetslöpning, att springa på nya platser och trippa lätt och länge, kunna vara stark och skadefri och springa snabbt och starkt, men ett tufft träningsschema inbakat i min vardag har fått ge vika till ett annat mindset. Just nu är jag personligen helt ointresserad av att följa ett tufft träningsprogram mot en snabb miltid, men jag vet att det är härligt och häftigt att göra och att lyckas. Att träna tufft mot hårda mål med små barn är inte på något sätt omöjligt, men det behöver sitt pussel. Jag vill vara stark. Vara redo för allt. Kort och hårt, lugnt och länge. Det är träning för livet och som kanske inte görs på optimerad tid, men glädjen och kraften i att den är efterlängtad gör den också viktig. Ordningsföljden inte så noga, men varje pass viktigt i sig.

Att vara i väntan på att få träna – och istället för att vara frustrerad vara lycklig över den exklusiva egenträningstid tid man får. Att släppa på före och uppskatta den träningsmöjlighet som är nu. Allt har sin tid och om några år, då är det som är nu förbi och plötsligt behöver du inte alls längre vänta, utan kan ta och skapa din träningstid där du vill.

Eller så skjutsar du ett barn till träning eller sitter på en kall läktare och tittar på träning i väntan på träning.

Så kan det tydligen bli av att bygga in rörelsekultur. Har jag hört. 

  1. SÅ hög igenkänning på det, och så himla kloka ord. Man VILL träna, men det går bara inte till vilket pris som helst. Likaså uppskattas träningspassen så mycket så de ger feelgood långt utanför där och då. Kan lätt kännas heliga.

    Jag kan köra vardagsrumsträning också, men jag vet inte. Ärligt talat är det mer ångestdämpande (”jag har ju för fasen inte fått till en träning på evigheter och MÅSTE så nu hoppas jag iPaden underhåller iallafall 25 minuter så jag hinner klart!”) snarare än egentligen särskilt givande. Såklart de ger – men inte det jag vill ha.

    Jag tycker också livet känns härligare när jag tillåtit mig själv att inse läget. Ha lite lägre krav. Uppskattar så mina 2-3 gånger i veckan nu, snarare än pressar mig till – eller mår dåligt över att det inte är – 4-5. Det är okej. Jag bygger en hållbar hälsa även av detta. Eller konserverar – och det är good enough just nu.

    1. Åh jag förstår verkligen att du fattar vad jag menar, trots att det här inlägget blev lite svammligt. EXAKT det där menar jag ju. De där 25 är nice och bättre än noll, på alla sätt, men de får mig inte att hoppa högt. Helst vill jag ju ha min träning så som jag hade den innan, och när det inte går, bättre att njuta av det man får till när det går än att ha det där dåliga samvetet över hård träningsplan. Sen GÅR det ju att vara elitmotionär med kids, såklart, men det är ett pusslande av rang alltså.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed
Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!