Jag var då lika vinterälskande, envis, passionerad, kär och endorfintörstande som jag är nu. Jag kan inte mer om barn generellt, men mer om ett barn specifikt. Jag hann läsa böcker då. Idag vågar jag (ännu) mer. Står stadigare, är mer ödmjuk. Mer medveten om både min egen kropps värde och om andras. Är mer tacksam och kan se längre tankekedjor. Jag hade lite kortare hår, en inte lika klar framtidsplan (eller i alla fall inte samma som nu). Gillade mitt liv och vem jag var. Precis som nu.
Ni tycker jag tränar lite lite? Ja. Jag tycker detsamma. I morgon – då. DÅ! Idag har jag pulsat i snö och stressat lite över inställda bussar. Till slut tog jag mig hem.